En gång när jag var tjugotvå år talade jag med en förläggare som ville ge mig ett gott råd.

”När du får den där stora självförtroendekrisen mitt i texten och fastnar, ta en stadig whiskey och läs det du har skrivit igen.”

Jag har aldrig närmat mig alkohol för eget bruk, varken förr eller senare, och tappade större delen av mitt tidigare förtroende för alkoholivrarens yrkesgrupp vid det där uttalandet, men senare har jag utvecklat en variant av hens strategi.

När jag får den där stora självförtroendekrisen mitt i texten och fastnar, låter jag texten vara tills jag har varit vaken nästan ett helt dygn (det låter sig ofta göras med anledning av bland annat treskiftsarbete) och är trött på det där sättet att jag har gått in i en andra andning och tänker klara, tydliga, avskalade tankar.

DÅ läser jag texten.

Och om den är bra då, after 2 AM, ser jag till att komma ihåg det när jag sedan fortsätter arbetet med den i utvilat tillstånd.

Och av erfarenhet vet jag att jag alltid skriver bäst i gryningstimmen, som nyvaken med vilopuls i huvudet.
Och att man aldrig ska lyssna så förbannat mycket på vad andra säger i ämnen som man kan bäst själv.