Jag är alltid snabb med att framhålla att jag står till vänster politiskt, att jag har arbetarklassbakgrund och är en enkel arbetare, nothing more, nothing less, och damn proud of it.

Jag anser att arbetare i ordets rätta bemärkelse historiskt sett har skrivit bäst böcker, haft högst moral och burit tyngst lass.
Jag imponeras inte av långa akademiska utbildningar (har en hyfsat gedigen själv, precis som många andra kamrater), titlar eller ett sådant där clässy maner som man kan uppvisa om man är drillad i vem som ska skåla med vem först och huruvida skorna ska vara på eller av.

Men det finns en snobbig sida hos mig som ger sig till känna i vissa givna situationer.
Jag ser nämligen ned på ohyfs av den där obildade typen som tyder på osofistikerad bakgrund, inom valfri samhällsklass.
Föraktar, avskyr och tar avstånd från folk som inte har vett att skylta med rimlig artighet inför andra människor.

Det gäller enkla saker som att hälsa på folk man känner igen, passa avtalade tider, slentriansäga klyschor som ”roligt att se dig igen” eller ”grattis, vad kul för dig” vid uppenbara tillfällen, inte ställa påträngande, insinuerande frågor utan rent allmänt upprätthålla en vänlig fasad bland de främlingar man har att göra med på ytlig vardagsbasis.
Det väcker alltid stor frustration hos mig när någon anser sig stå över sådant och helt ogenerat visar en bufflig sida, och även om jag börjar acceptera att sådana människor inte tenderar att ändra sig eftersom de helt enkelt saknar den grundläggande sociala intelligens som krävs stör de mig. Så in i helvete.
Och jag är långsint!
Jag kan minnas gamla oförrätter i många år, eller i alla fall tills de skrivs över av nya erfarenheter av samma buffliga idiot, och det innebär alltid en kraftansträngning att vara ”den större människan” som min goda uppfostran bjuder.

Jag försöker markera genom att övertydligt demonstrera hur den andre borde ha hanterat den sociala situation hen sabbade och själv leverera traditionella artighetsfraser, ett vänligt leende och ett glättigt tonfall, och sätter mitt hopp till någon slags insikt genom kontrastexponering, men blir ständigt nedslagen av ytligt bekanta som inte klarar av de enklaste av koder.

Om och när jag någon gång blir förälder kommer jag att lägga stort fokus på just en enkel uppförandekod, även om jag tror att den främst tenderar spegla hur man själv beter sig i barnets närvaro.
Jag kommer att bry mig ytterst lite om mina barn blir duktiga i idrott (det är förresten lugnt, bollsinnet är nedärvt i Anderssongenerna sedan generationer), framgångsrika i sina konstnärliga eller akademiska karriärer eller poserar snyggt på bild, men jag kommer att sätta en ära i att mina ättlingar vet att bete sig som vettigt folk.
Att de inte lägger sig i saker de inte har med att göra, inte hånar någon som de är avundsjuka på eller rent allmänt framstår som människor med låg IQ.
Vill inte att någon ska behöva lida för att jag sov på föräldrajobbet under flera decennier senare liksom.

Och tills jag (eventuellt) får tillfälle att göra världen lite bättre medelst mina egna telningar får jag fortsätta att föregå med gott exempel inför slummen bland småpratare, och kanske mana till eftertanke hos en eller annan med texter som den här.
Hejar du i hissen, läsare?
Känner du till att förstagångssamtal med någon du träffar på i föreningslivet inte är ett tillfälle att hålla föredrag av läsa-upp-cv-karaktär?
Uppmärksammar du att någon eller några håller på att frysa röven av sig för att du vill ”vädra in frisk luft” i föreläsningslokalen ni delar?
Vet du att det är överjävligt underligt att fråga någon om privata angelägenheter som ekonomiska tillgångar?
Använder du nedsättande ord som ”sötnos”, ”stumpan” eller ”snäckan” till någon du inte står tillräckligt nära för att det ska kunna passera som kärleksfullt?

Tänk på hur du visar klass, för allas trevnad!