När jag var i tidiga och mellersta tonåren brukade jag och en kompis dela på en Festis Cactus Lime innan vi gick till eftermiddagsträningen. (Ja, jag var en sådan, som tränade flera gånger om dagen, tro det eller ej, och under min tonårstid var aldrig fatshaming eller antisockerhets en grej.)

Sedan dess har det vilat något slags magiskt skimmer över den drycken för mig, och ibland plockar jag ned en flaska ur Icakylen för att förnimma minnet av den spänning och förväntan som ofta liksom låg i luften när jag var ung och lite mer stjärnögd än nu, tillbringade timmarna mellan skola, jobb och träning dagdrömmande om den ljusnande framtid som bara var min.

En gång lite senare, när jag var nitton, gjorde jag ett seriöst försök att bonda med en person jag fann mycket udda men (bland annat just därför) såg anledning att bli polare med, med hjälp av just en Festis Cactus Lime, och fick besviket konstatera att det inte alls funkade.

Jag köpte en igår också, när jag hade varit ute och joggat och retirerade hem till balkongen för att texta ett särskilt, lite knepigt stycke med trådar till mitt förflutna, försökte lista ut varför den där mycket speciella smaken tilltalade mig för ungefär tjugo år sedan.

Förgäves.

Festis Cactus Lime är skitäckligt!