Rensade nyss min Facebookkompislista för första gången på jättelänge, och använde mig av den kyliga principen ”skulle inte bli glad och vilja stanna för att prata om vi sprang på varandra i tunnelbanan i rusningstid”.
Det var ganska många som så att säga ströks.
Och några som kanske borde ha fått den vägen vandra blev kvar för att vi har gemensamma kompisar, eller för att jag inte ville göra hen ledsen, eller för att hens närvaro i min nyhetsfeed intresserar eller roar mig.
Det står alltså klart att jag har dragits med onödig barlast i min Facebook-bekantskapskrets, och det förvånar mig.
Det fanns en tid när alla 350 kändes helt självklara att förvara just där liksom.
Som om också ytliga bekantskaper vore att betrakta som ”kompisar” med rätten till viss inblick i mitt liv och min vardagstillvaro.
Märkligt.
Men jag håller väl på att bli vuxen, och lära mig mer om var mina gränser går och hur jag bäst slår vakt om min integritet. (Även om jag alltid har varit en jävel på just det där med integritet, i ungefär nio fall av tio…)

20130609-185321.jpg
Googlesnodd bild.