Ni har säkert läst kapitlet om när Tebbe försöker få sin mamma att köpa henne en likadan jacka som de ballaste av klasskompisarna har, och vet hur det slutar med en för tonåringen i sammanhanget ganska trist kompromiss.

Riktigt lika stramt hade inte jag det som teen, trots att jag är uppvuxen i en arbetarklassfamilj som prioriterade tid och aktiviteter framför prylar, inte minst för att jag hade turen att kunna börja jobba redan som sextonåring (med mina texter och idrottsledarskapet) vid sidan av studierna och därmed kunde köpa kläder och annat som jag ville ha själv.
Dessutom hade jag både storasystrar och kusiner att ”låna” kläder av, med och utan tillåtelse.

I vuxenlivet tycker jag att det är kul att köpa kläder och skönhetsprodukter, öronmärker en hel del tid och pengar åt mitt utseende, men egentligen handlar det mest om att jag vill trivas med hur jag ser ut, kunna bestämma vad människor ska se när de tittar på mig.
Det är alltså inte en fråga om att imponera på någon med dyra märkesplagg, eller följa någon obegriplig trend som jag egentligen inte gillar.

I de perfekta jeansen är min rumpa snyggast i världen, och med ett par schysta Nikesneakers känner jag mig snabb och smidig som en olympisk sprinter.
När jag väljer tröja på morgonen väljer jag inte bara ett stycke tyg att värma och skyla mig med utan en stil, en inställning, ett sätt att leva.
(Idag har jag en med baseballtryck, inköpt i Milwaukee. Sportigt, casual med en internationell touch.)

Det händer ibland att ytligt bekanta reagerar på faktumet att jag ofta har nya, ibland exklusiva, kläder och accessoarer trots en tämligen vanlig lön och inga Lyxfällanproblem med kreditkort.
-Vad kostade den? är en vansinnigt ohyfsad fråga som kan komma från en arbetskamrat, kompis till en kompis eller bara allmänt omkringstående.
-Pengar, brukar jag svara då, eftersom jag inte har kommit på något bättre svar.
-Ett par, tre övertidstimmar, skämtar jag till det ibland, om det rör sig om en Mulberryväska eller Ralph Lauren-jacka.
För det är ju faktiskt ingens business, mer än min, vad jag pröjsar för mina kläder.

Och man är ganska dum om man ställer en sådan fråga för att sedan skynda iväg till Systemet och inhandla helgens fredagsmysvin, eller slå sig ned i baren och beställa fyra centiliter rävgift för 200 spänn.

Enligt ganska gammal statistik som jag googlade mig fram till spenderar en genomsnittlig skandinav ungefär 4000 kronor om året på sprit.
Det genomsnittet är beräknat inkluderande mig och alla andra som helt avstår alkohol, och jag kan med en snabb huvudräkning lista ut att en genomsnittlig tjej i 25-årsåldern som bloggar om ett ”aktivt socialt liv” spenderar i runda slängar 3000 kronor i månaden på att förstöra sin kropp (som de flesta i underlagsgruppen i övrigt omtalar som något mycket omhuldat och matar med rawfood och hetsiga träningspass) och bli ful på bild.
Det är några drinkar varje lördag och en flaska ”bättre vin med tjejerna” på fredagen liksom, champagne till födelsedagar och andra festliga tillfällen.

Vet ni vad man får för 3000 kronor?

Till exempel:
Ett par Levis-jeans (899), en Desigualklänning (649), en vintage skinnhandväska (bara 205 inklusive frakt på ebay!), ursnygga Scorettestövlar (1199), ett H&M-armband (39 kr) och nästan en hel tia till sitt sparkonto. Till exempel.

Och det är cash man alltså ”har över och tillgodo” om man är en sådan som jag, som inte dricker något starkare än Vitamin Water.
Om man därtill inte röker (fattar inte varför någon med ett IQ större än sin egen skostorlek gör det) har man ytterligare ungefär fem Zara-tröjor eller en uppsättning akrylnaglar i månaden på pluskontot.

”It’s expensive to look this cheap” skrattade Dolly Parton någon gång när hon fick en oförskämd fråga om sina ekonomiska tillgångar, och jag vill nämna att det är ganska dyrt att se ut som jag.
Men eftersom min kropp är hel och oskadad av ett tämligen hälsosamt leverne helt utan alkohol, cigaretter och annat shite är den snygg i det mesta, och I feel like a million bucks när jag balanserar säkert på lyxiga klackar bland vinglande drägg i noppig syntet.
Man har råd med det om man tänker smart.

  
Kliv in i garderoben, mina vänner, det ger ett uuuunderbart rus, avkoppling och tillfällig verklighetsflykt! (Googlesnodd bild på en walkin closet.)

  
Förresten är jag grymt uthållig vad gäller att vänta ut reor!
För några veckor sedan fyndade jag en jacka som jag hade spanat på ända sedan i höstas för knappt en tredjedel av det ursprungliga priset.