Alla som någon gång har sett filmen Ronja Rövardotter från 1984, regisserad av Tage Danielsson, kommer säkert ihåg scenen i vilken Birk Borkason träder fram och med stadig röst förkunnar att han aldrig kommer att bli en rövare ”så länge han lever”.

Jag gör ett lika kraftfullt ställningstagande, jag, när jag slår fast att jag ALDRIG, aldrig någonsin, kommer att beröva mina eventuella framtida barn deras integritet genom att visa upp dem i sociala medier som om de vore min privata egendom.

Om slash när jag blir gravid (är fortfarande inte helt säker på att jag någon gång kommer att vilja skaffa mig en avkomma, men kanske om några år) kommer inga ultraljudsbilder, magprofiler eller gravidappscreenshots att slaskas ut till allmänheten.

Inga kladdiga bebisansikten eller badande lintottar kommer att visas upp på bloggen, och inga fåniga inlägg där jag talar om mig själv i tredje person som ”mamman” kommer att instagrammas.

Jag talade nyligen om det här med en person i bekantskapskretsen som har ett ENORMT bekräftelsebehov på alla sätt, och trots att hen är otroligt snabb på att döma ut andra ”som berättar allt de gör på Facebook” hör hen till den där pinsamma skaran som inte kan sätta sig framför teven med sin respektive en vanlig kväll utan att instagramma en ”mysbild” med tillgjort flåshurtig caption innehållande en redogörelse för de senaste timmarnas förehavanden i familjen och en miljard taggar.

”Och jag menar, barnen är ju så stora att jag kan fråga dem om de vill vara med, de kan bestämma själva” sa hen om sina kids i lågstadieålder under samtalet, och jag höll bokstavligen på att trilla baklänges.

Jag är en skrivande människa, med allt vad det innebär.
Jag har förmågan att omsätta tankar och idéer i ord och göra färdig produkt av dem, i syfte att roa, underhålla, informera eller väcka insikter och åsikter kring ett specifikt ämne.
Det är en förmåga väl värd att hantera med tillförsikt, och jag har med åren utvecklat en god känsla för innebörden i den där uttjatade klyschan om att vara personlig men inte privat.

Det kan sticka i ögonen på någon som vet vem jag textar om i anonymiserad form eller känner igen sig när jag skriver om något som jag tycker är viktigt, och framför allt kan det störa den stora massan när jag får lite uppmärksamhet kring något jag skriver, men skillnaden mellan det jag publicerar i mina sociala medie-kanaler och andra, mer desperata uppdateringar från De Som Inte Kan Skriva är just att mina inlägg har en tanke, ett syfte bakom.
En tanke och ett syfte större än ”SE MIG, NUUUU” som är drivkraften för många av dem som inte drar sig för att utnyttja vare sig barn, andra familjemedlemmar eller övriga mer eller mindre oskyldiga i sin omgivning, som kollegor, arbetsplatser eller vänner, i jakten på lajksen.

Jag skriver, jag lämnar inte ut.

Och vuxna människor kan man fråga om de är okej med att nämnas vid namn i ett blogginlägg eller att posera med sina ointressanta nunor på en tafflig bild från senaste kvartersgrillningen, men barn under 18 år (och över också, för den delen) bör föräldrar ge fan i att publicera någonting alls om.

Relationen inom en familj är alldeles för speciell för att utnyttjas på det sättet, och även om man har bristande insikt i hur illa det faktiskt kan gå för unga som tvingas stå upp med namn, bild och dumma citat i morsans flöde varje dag (som om de inte vore mer värda än en simpel Marc Jacobs-accessoar) bör man inte göra sig dummare än att man har vett att sluta showa off privatlivet som om det vore något mer än just ett privat liv.

Radhusmorsor i Upplands Väsby är inte Kim Kardashian, och lär inte bli det heller bara för att de med hjälp av fasansfulla integritetsbrott med minderåriga offer samlar på sig ytterligare något hundratal äckelförtjusta followers som lajkar medan de tisseltasslar med närmast sörjande om vilken fruktansvärt ful köksinredning hen och hen har.

Ni måste sluta, people!

Och jag, EvaEmma Andersson, lovar och svär på heder och samvete att aldrig kränka mina (EVENTUELLA, framtida) barns integritet på det dära internätet.
Det kommer att vara lika självklart för mig att skydda deras integritet som det är för mig att skydda min egen och mina närmastes idag.


(Jag gjorde en gång jämförelsen att dagens barnrelaterade inlägg online är att likställa med att alla som var föräldrar på 80-talet skulle ha buntat ihop en samling foton och anteckningar om sina barn, lagt dem i kuvert och skickat ut dem till sina 300 närmaste vänner med jämna mellanrum, och tycker fortfarande att jag har en poäng. Hur skulle det kännas för oss idag, liksom?)