Letade upp mitt exemplar av Niklas Rådströms En handfull regn så fort jag hade postat det här inlägget, och läser den nu med största försiktighet.

Man gloffar inte i sig en sådan här bok som man konsumerar en (underbar) Sophie Kinsellavolym, måste följa dess sävliga rytm i den eftertänksamhetens kranka blekhet författaren finner sig själv i efter sin väns självmord, och har modet att möta sig själv i, berätta för läsarna om.

Det är en alldeles fantastisk bok, och jag tycker fortfarande, många år efter att jag läste den första gången, väldigt mycket om den.