I flera månader har jag gått och burit på en alldeles särskild text som jag har bestämt mig för att jag måste skriva.
Haft den med mig överallt, tänkt på den, levt med den, analyserat mina motiv och syften med den, och inte skrivit ned ett enda jävla ord.
Bara tänkt. Och längtat efter att börja skriva den.
Och nu är det dags!
Jag har ledigt från mitt ”vanliga” heltidsjobb några veckor, ska äntligen sätta mig ned och lägga alla andra textprojekt åt sidan, börja på riktigt med en idé jag har brunnit för sedan jag först fick den i tankarna, under en joggingrunda nere vid Brunnsviken.
Äntligen.
Nu börjar det.

Att le med tänderna på en osminkad selfie kräver enorm självdistans eller genuin, ohejdad glädje. Jag har lite av det ena, mycket av det andra.