Jag uppsöker frisör ganska sällan, och behandlar mitt hår tämligen omilt, så idag när en yrkeskvinna frågade hur mycket jag ville låta kapa av svarade jag ”så lite som möjligt, men ta allt som är slitet”, och blev av med en bra bit.
Delade med mig av mina planer på att spara ut barret till armbågslängd och göra jättesnygga stora uppsättningar, men fick drömmen krossad av den flinka frisörskan.
-Sorry, jag vill inte vara en partypooper eller så, men för det mesta växer sig håret ungefär så här långt, och sedan går det av.
Trist, men förmodligen förklaringen till att jag aldrig tycks nå den magiska nedanför-axlarna-gränsen.
Önskar att jag aldrig hade börjat bleka och mecka med min hårfärg i den osäkra 20-årsåldern. Då hade jag kanske haft kvar mitt vågiga över-hela-ryggen-svall liksom, utan en massa skört frizz.
Naturligt är alltid bäst!

20130603-193528.jpg