Ni kanske trodde att det här var ”as bad as it gets”?
Det är det inte.
Tyvärr.

Jag gör bort mig något alldeles vansinnigt mer eller mindre varje dag, men oftast behöver jag några år på mig att smälta det hela innan jag känner mig redo att så att säga tala om saken.

2012 inträffade följande:

Jag var ute och sprang.
(Nej, nu överdrev jag igen! Jag joggade, och för att göra det lite roligare brukar jag hoppa över parkbänkar, balansera på staket och gå armgång i klätterställningar på lekplatser som jag passerar. Dessutom stannar jag alltid och vilar när jag blir för andfådd, så ”springa” är verkligen inte rätt ord i sammanhanget.)
En bit framför mig på Kungsholms Strands buckliga asfalt fick jag plötsligt syn på en rygg som jag genast kände igen, ety jag hade den bredvid mig under en hel termin på universitetet.
”Kul!” tänkte jag, tog sats och sprang (på riktigt), så fort jag orkade för att hinna ikapp den spänstiga killen i 30-årsåldern, och sekunden innan jag var jämsides gjorde jag ett språng liksom snett bakom och väldigt nära, nästan hängande över hans axel, utropade ”MIIIIG KAN DU INTE TAAAAA MJÖLKCHOKLAAAAAA!” i syfte att skrämmas/locka till skratt/bjuda in till kapplöpning.
Det hade ju varit jättetrevligt att garva och springa ikapp med min gamla klasskompis!
Om det nu hade varit min klasskompis.
Men det var det inte.
Jag upplevde ett ögonblick av skräckslagen iskyla i hela kroppen, reagerade sedan lika instinktivt som Tebbe och flydde, hals över huvud.
Sprang som jag aldrig sprungit förut, och slutade inte springa förrän jag insåg att han kanske ändå skulle hinna ikapp, och då avvek jag från den vältrafikerade löparrundan för att snirkla mig hem en omväg över Kungsholmen.

Skäms fortfarande när jag tänker på det. (Och blir lite fnissig när jag minns killens överraskade min.)

Vilka är era allra mest pinsamma minnen?
Välkomna att berätta, gammalt och nytt, helt anonymt i kommentarfältet!

  
Ut på joggingtur, ibland sur, ibland med otur!