Det fanns en tid när min kropp gjorde ont.
Outhärdligt ont ibland.
Den tiden följdes av en tid tillbringad på sjukhus när smärtan lindrades med starka mediciner och två operationer genomfördes.
Några människor var väldigt hjälpsamma då.
Min älskade man till exempel, som gick långa promenader med mig och serverade smoothies när jag inte ville äta.
Och min dåvarande chef som skrev ”tänker på dig!” i ett sms då och då.
Några av mina vänner som var precis som vanligt, respekterade att jag ville ha lite space och pratade med mig om sådant som jag ville prata om, inte frågade ut mig om privata grejor.
Andra var riktiga jävla idioter, som kollegan som jag inte kände privat, bara jobbade med ibland och inte gillade, som sprang mig till mötes med öppna armar på vår gemensamma arbetsplats och gastade att det som hon hade hört i ryktessvängen (via stora öron hos personalhälsovården) ”VAR SÅ FRUKTANSVÄRT HEEEMSKT”, följde upp kommentaren med lite statistik om hur många som dör ”av sånt där”.

Man kan väl för i helvete visa lite bättre hyfs…

Facebookinlägget nedan skrev jag i alla fall när jag hade tillfrisknat, på samma tema som gårdagens blogginlägg.