Välj en sida

Ni kommer aldrig att få se bilder på mitt barn i bloggen.
Inte läsa om vad hen gör eller säger, hur hen är.
Det kommer att vara en alldeles egen individ, med rätten att själv få bestämma hur hen vill uttrycka sig i sociala medier, när hen har kommit upp i mogen ålder (möjligen ser samhället annorlunda ut då, men jag tänker i tidiga tonåren).
Jag kommer att fortsätta att skriva som jag alltid har gjort, om mig och mitt utan att trampa på privatlivets, mitt eget och andras, helgd.
Jag äcklas av hur en del kvinnor utnyttjar sina barn för att få uppmärksamhet, tanklöst delar bilder och berättar alldeles för privata saker om sitt familjeliv, och jag kommer aldrig att bli en av dem, vilket jag hoppas står rimligt klart för alla som känner till mitt skrivande och vad jag delar i mina kanaler.

Jag ska bli mamma. Punkt.

Det är vad ni får veta, och ni lär högst sannolikt få veta när det har inträffat, möjligen få en uppriktig rapport om hur det är att föda barn EGENKLIEN, eftersom jag ser fram emot att kunna berätta det på ett helt annat sätt än hysteriska dramaqueens som vill ställa sig själva i centrum genom att ljuga ihop vilket TRAUMA det var. (Jag har genomskådat det där för länge sedan. Alla kvinnor som ”nästan dog” vid sina av allt att döma helt normala förlossningar är samma kvinnor som rapporterar från en vanlig simpel förkylning att ”läkaren aldrig hade sett något liknande” och att de behövde antibiotika och vara hemma i flera veckor för att de var så hiiiimla sjuka, inte ens kan stuka foten som vanligt folk utan berättar långa krångliga anekdoter om slemsäckar och nervskador, haltar runt i månader för att uppnå största möjliga ömkansvärda status.)

Men barnet, det är sitt eget, och det är min uppgift som förälder att skydda det på alla sätt. Det är en uppgift jag tar på allvar.

Jag har också beslutat att exakt hur länge jag har varit gravid, vilken vecka jag är i och när barnet är beräknat att komma, är enbart min och min mans business (och min chefs, lite, eftersom hon måste planera för min föräldraledighet), inte minst för att jag inte kan tänka mig något värre än taktlösa kommentarer kring hur jag borde se ut/må/vara/leva i just den här perioden, vilket jag har hört är vanligt förekommande när man som kvinna delar med sig av information kring sin graviditet. ”Alla andra tror sig veta bäst” som vanligt, liksom.