Lyssnade på ett ganska nytt avsnitt av P3 Dokumentär i förra veckan, som handlar om Bovin spongiform encefalopati, och blev fullständigt skräckslagen.
Allt kött jag har ätit, alla hamburgerkvällar i London under flygvärdinneåren, alla fryspizzor av suspekt ursprung… Allt hann ikapp mig när jag och mina lurar trampade dagens mil, och jag började i tanken mer eller mindre förbereda min begravning (kyrka, Sparrow och Now and then, mycket rosa och blå blommor, och alla ska GRÅTA, GRÅTA I TELL YOU).
Inkubationstiden är många år, så man vet inte om man är en av dem som kommer att få en hjärna som ser ut som en tvättsvamp för att man har ätit dåligt kött någon gång, förrän katastrofen är ett faktum.
Tänkte på det nästan hela dagen sedan, tills en kompis ringde med samtalsämnen av här-och-nu-karaktär, och sedan glömde jag det tillfälligt när jag gick till jobbet på kvällen.
Men den bor i mitt bakhuvud, skräcken för Galna Kosjukan, tillsammans med cancerskräcken, hjärtinfarktskräcken, strokeskräcken, diabetesskräcken och en del andra skräckscenarion av nedbrytande art.
Rätt jobbig grej som brinner med klar låga alltså, och jag vill ogärna att någon ger den bränsle med taktlösa ord.