På senaste tiden har jag haft tillfälle att reflektera en del över en sida hos mig och mina närmaste vänner som inte alla andra kvinnor (eller män för den delen) har.
Mina närmaste vänner är få till antalet men står mig mycket nära, och även om vi kan tyckas vara en brokig skara i fråga om yrkesliv, familjesituation och bakgrund finns det en sak vi har gemensamt.
Vi JOBBAR.
Och när jag säger att vi JOBBAR menar jag inte bara att vi har anställningar som genererar månadslön, utan att vi är sådana som orkar och klarar, ”tar ägarskap i situationer” som det heter på utvecklingssamtalspråk.
Vi har inte glidit fram på någon räkmacka och hamnat på ett chefsjobb hos pappas kontakter direkt efter avslutade utbildningar, och aldrig fått en gratislunch, ursäktats när vi har tabbat oss.
Vi har aldrig börjat grina och sjukskrivit oss för stress, beklagat oss över att vi är ”högpresterare” som ”lider av duktig-flicka-syndromet” och ”måste bromsa innan kroppen säger ifrån”.
Våra kroppar (och kanske framför allt tålamod slash temperament) har, historiskt sett, sagt ifrån ganska många gånger under tuffa arbetsbördor och andra krävande omständigheter, men då biter vi ihop och jobbar på tills det går över.
Ringer till varandra och spyr ur oss den galla vi tillfälligt har belastats med, tjurar lite och gör upp en plan, helst tillräckligt långsiktig för att kunna framstå som lömsk när vi ser tillbaka på den om femtio år, peppar varandra och håller med om att allt och alla som står i vägen för våra mål och ambitioner just nu är en samling idioter och idiotiska påfund.
På det sättet håller vi ut och ihop under diverse utmaningar, överlever och tar oss ut på andra sidan, kan i efterhand konstatera att de konflikter, krävande projekt och andra grejor som vid tidpunkten tycktes övermäktiga ter sig tämligen bagatellartade i backspegeln, att det var en välsignad tur att vi höll den upplevda stordramatiken och därtill hörande frustrationen inom den närmaste kretsen.
Vi upplever motgångar och går vidare, har lärt oss att vi på det sättet (ibland med två steg fram och tre tillbaka-principen) kan ta oss uppåt och framåt, lära oss saker att använda oss av i nästa tuffa situation.
Vi klarar oss själva, och har varandra som levande bevis för det.
Alla kvinnor (eller ens i närheten av alla män för den delen) jobbar inte så.
En del tar alla chanser att glida undan ansvar för sin egen tillvaro.
De ”går in i väggen” när en pojkvän gör slut, ”blir utbrända” av ett deltidsuppdrag i eventbranschen, går långtidsarbetslösa för att ”hitta vad de verkligen VILL göra” och driver mest lojt och planlöst omkring, förpestar andras tillvaro med sin ogenerade slöhet, hänger allra helst upp hela sina liv på en partner eller vänner som de har en förmåga att klänga sig på och förringa med sina drömska, orealistiska framtidsplaner där allt är lika lätt och uppnåeligt som en ny frisyr.
”Jag har funderat på att bli jurist, för det verkar intressant, men så har jag alltid varit så kreativ, så jag kanske skriver en bok eller öppnar en inredningsbutik i stället” resonerar de lugnt, utan en sekunds tanke på de engagerade studier och det hårda arbete som ligger bakom en sådan tillvaro för de allra flesta människor, och att de redan i tjugoårsåldern ligger långt efter jämnåriga med realistiska, välförberedda planer på sådana framgångar.
I en direkt jämförelse med en heltidsarbetande och extraarbetande morsa jag känner är ovanstående slörövar en öppen provokation, en gnällig nagel i ögat på oss som alltid har betalat våra räkningar med av egen kraft intjänade kronor och ören, kämpat utan avbrott för vare sig kraftiga blues, stressutslag eller motgångar, och ägnat ganska långa perioder av våra liv åt målmedvetet slit som inte alltid har gett oss största möjliga glädje i varje givet ögonblick.
Och de irriterar mig, De Slöa.
Men intresserar mig också, som skrivande människa, eftersom de gestaltar och symboliserar något i vår samtida tillvaro som är väl värt att tala om, skildra i fiktion när tillfälle ges.
De Slöa är, om man hårddrar roman-style, Lättjan, den obekymrat ovetande och priviligerat bekväma kontrasten slash antagonisten till Modet, Kraften och Ansvaret som också får spänningshuvudvärk av tanken på Framtiden ibland, men då ser sig nödgade att hugga i ännu mer, jobba ännu hårdare, vässa sig som människor och förbereda sig ännu mer för att få ut vad de vill av livet, både på jobbet och i livet i övrigt.
Jag försöker ofta fånga det här, skriva om hur kärnan i någon som Tebbe skiljer sig från kärnan i någon som Nikita, om vad drivkraft är och om vad höga förväntningar på låga insatser är, om vilka roller människor spelar för varandra med anledning av orättvisa förutsättningar i klassbakgrund, självförtroende och liknande, men upplever ibland att det är svårt att beskriva i andra ord än dem om arbetsamhet och arbetsmoral kontra slöhet, lathet, lojhet.
Jag jobbar på det i alla fall, precis som jag JOBBAR för allt annat jag tycker är viktigt.

Avslutar det här inlägget med några googlesnodda motivationscitat och en länk till böckerna om Tebbe.
Enjoy!