Ganska många läsare har kontaktat mig efter att jag publicerade den här texten igår, förfasat sig och frågat om det verkligen är sant, att den dåvarande kollegan ”kränkte mig” så.

Och ja, det är klart att det är sant.

De allra flesta som har haft vanliga kneg utanför kultur- och akademikervärlden någon gång förstår det, har högst sannolikt råkat ut för flertalet liknande eller till och med värre saker själva, förutsatt att de inte är riktiga psykopater eller utåtagerande dramaqueens som alla tassar på tå för och blir förtryckta av. (I fråga om elakheter i arbetslivet är rådande faktum att if you can’t spot the weirdo on the bus you are probably it, om ni frågar mig.)

Jag tycker till exempel att det var långt värre än den där matlådeincidenten när en flygvärdinnekollega hade slarvat bort sin växelkassa och menade att någon annan i besättningen måste ha stulit den (men då tjallade jag genast för chefen), för att inte tala om när en nyanställd tjej i samma yrkeskategori började storgrina och anklagade sina kollegor för att mobba henne när vi vänligt men bestämt bad henne att sluta upp med att tala ned till oss inför passagerarna och ifrågasätta våra väl inarbetade och i manualer fastställda rutiner eftersom det ger ett lite pinsamt intryck.

Det frestade också på mitt tålamod när en kollega gav mig en rungande utskällning i mittgången, så där så att alla stirrade på mig och tyckte att jag var jätteäcklig, för att hon tyckte att det såg ut som om jag vidrörde en kanelbulle som skulle serveras med handen, utan servett emellan. (Hon hade fel, så klart, alla som känner mig vet att jag är alldeles för bacillmedveten för att ens tänka tanken.)

Jag blev ganska arg och ledsen en annan gång också, när jag hade slutat som flygvärdinna och en karl i sextioårsåldern ringde upp mig i min nya roll, menade att han skulle ha (en mycket hög) övertidsersättning för övertidsarbete som han hade åtagit sig och sedan överlåtit på en kollega, utan att ens närvara på sin arbetsplats, och talade oförskämt nedlåtande till mig i hopp om att skrämma mig dit han ville. (Det lyckades inte. LUGN SCHÄLLV tänkte jag bara, och gick på skvallra för chefen-spåret igen.)

Så där har man det ibland, i ett alldeles vanligt arbetsliv.

Ibland uppstår konflikter mellan icke-idioter med anledning av stress och missförstånd, och dem löser man med vuxna samtal och kanske en ursäkt, försöker att ”hug it out”.
Ibland härjar just en sådan där idiot, som grinar, ljuger och stormskäller sig fram genom livet, och ibland händer just ingenting, för att alla mindar sin egen business och håller sin fil, som Tebbe brukar säga.

Ett arbetsliv innehåller oftast lite av varje, både i fråga om uppgifter, folk och omständigheter, och oftast går arbetsplatser runt, liksom fungerar, tack vare dem som gör som jag i den här situationen.
Trösten för oss återfinns sedan i skvaller och oskyldigt förtal, eftersom det alltid känns bättre när man får tala ut om sådant här i största förtroende med någon som vet precis hur det är och kan dela med sig av något potentiellt ännu värre.

Just nu är jag på en väldigt bra, mycket trivsam arbetsplats, med de bästa kollegor jag någonsin har haft och som faktiskt inte en enda gång har hittat på något sådant här jävelskap, men det hindrar inte att jag minns hur det var att vara strax över tjugo eller känner igen ett riktigt stolpskott till tråkig typ när jag hör talas om hen, och jag tycker att det är viktigt, ser det faktiskt som något av min plikt, att skriva om sådant här i mina böcker.

En författare är ju någon som hittar på någonting för att berätta sanningen, och eftersom jag inte har gömt mig bakom flummiga kultur- och akademikergärningar hela livet utan uträttat hederligt arbete mest hela tiden vet jag en hel del just sanningar.



Tebbe
, en tjej som visar stort tålamod tills bägaren plötsligt rinner över en kväll, på Odengatan i trakten av Vasaparken.
Hon är inte mer än människa, hon heller.