Jag har länge önskat mig en riktigt gammalmodig skrivmaskin, och i julklapp fick jag inte mindre än två stycken.

Det är bara den ena som man kan skriva på, och personen som skänkte mig den informerade mig om att modellen är tillverkad utan utropstecken, av tangentbordstekniska utrymmesskäl.

Jag älskar den ljuva musik som uppstår när jag producerar text på den, de rytmiska nedslagen och det bestämda plinget när man sätter punkt och vill börja på ny rad.
Ljudet har vissa likheter med den intensiva ljudmatta min morsas symaskin lade i mitt barndomshem, surret och smattret som var min uppväxts soundtrack, tryggt som själva hjärtslagen i det hus som är min kropp.

Det är en utmaning att jobba sig förbi en berättelses utropstecken, kommatera och formulera sig runt, distinkt markera ett utrop på andra sätt än det mest uppenbara, men jag tycker verkligen om att se texten på papper direkt, i stället för på en skärm med blekgrå distans till sin omvärld.

Textar således old school, just nu.
Tills grannarna börjar klaga.