Välj en sida

I natt när jag var uppe och matade baby kom jag att tänka på vad en kollega jag delade arbetsplats med i ungdomen sa om moderskapet en gång när vi nattpratade i telefonen.
Jag skrattade till åt minnet, och gjorde en snabb googling på det ovanliga namnet.
Avliden.
För bara några veckor sedan, strax innan en annan kollega gick bort, också alldeles för ung.
Det var många år sedan vi talade med varandra, men det sopade ändå till mig i solar plexus.
Vi lever och vi dör, men varför går så många alldeles för tidigt?
Det är Teodicéproblemet i sin renaste form, och den enda ”mening” jag kan finna, till och med när jag gräver djupt i min kristna tro, är att man ska ha vett att vara tacksam för sitt liv och rädd om sin hälsa, skilja på stora och små problem (även om det sistnämnda kan vara svårt, för att inte säga jättesvårt).
Jag försöker att tänka på det.