Jag är uppvuxen i ett hem där det bara talades svenska inom familjen.

Engelska lärde jag mig i skolåldern, och jag har konsumerat stora mängder musik- och filmkultur på främst amerikansk engelska sedan tonåren.
Mellan sjätte klass och andra året på gymnasiet (naturvetenskapliga programmet) läste jag tyska, vilket jag fann högst oinspirerande och var mycket glad när jag kunde lägga bakom mig.
Jag har gjort flera seriösa försök att lära mig ryska, och till och med sneglat lite åt finskan, men inte gjort några nämnvärda framsteg.

I yrkeslivet har jag lärt mig att hjälpligt behärska norska och danska (men då snackar jag läs- och hörförståelse, inte verbal kompetens), och i mitt vuxna privatliv har jag haft tillfälle att utveckla engelskan i fråga om ordförråd och vardagliga tillämpningar eftersom jag har flera engelsktalande nära vänner.

Svenskan är och förblir dock det språk jag känner mig mest bekväm med och gillar bäst.
Jag är snabb på att uppfatta dialektala skiftningar, både i tal och text, och har till min stora glädje gjort mig känd som någon som kan ”fixa till” det mesta av illa disponerade och klumpigt formulerade texter när andra behöver hjälp.

Jag har på senare tid reflekterat över hur mitt språk nära nog automatiskt, av mig helt omedvetet (tills nu, då) anpassar sig till gruppen jag för tillfället samtalar inom, och nästan häpnat inför min egen bredd när det gäller snack.

Det handlar inte bara om yrkesjargong, om faktumet att jag genast vet vad en textbearbetarkollega menar när hen säger att hen ”har en helvetes massa horungar att ta hand om ikväll, i en kaka på runt tolv tusen”, eller att jag hajar läget och växlar upp för att kunna ingripa när en kollega på mitt vanliga jobb hojtar att pilot XX ”e på en å tjufyra ti kaklet å de snöar som fan i BGO”, utan också en fråga om att justera sitt uttal och tilltal.

”Jo men typ jag kanske liksom tänker att så här, jag kanske ska göra lite sådana här highlights eller något då” säger jag när jag pratar med en kompis som inte har sett en bok sedan gymnasiet, och ”i ett sådant här kontext anser jag det främst relevant hur han väljer att bemöta ifrågasättandet, i den mån han gör det på given arena” säger jag minuterna senare till någon med initierade åsikter om det politiska läget.

Jag har haft för vana att hålla mig med uppmjukande, i viss mån fördummande utfyllnadsord för att inte framstå som hotfull bland jämnåriga lågutbildade kvinns, och med överlevnadsinstinktens kraft snäppt upp mig med en något starkare röst och längre meningar i samtal med andra.

Det händer att jag kommer på mig själv med att anta en lätt nasal ton när jag behöver markera auktoritet, och lägga konsonanterna lite längre bak i munnen när jag blir irriterad.

Jag kommer aldrig att glömma när jag var strax över tjugo och träffade en kompis från min småländska hemstad för första gången på länge och häpnade inför vilken ohyggligt bred dialekt hon talade, först strax senare insåg att jag måste ha talat precis likadant när vi umgicks i tonåren eftersom jag aldrig reflekterade över de dubbla vokalerna då.

Utöver alla dialektala och klassrelaterade nyanser i mitt språk finns ett stort antal genvägar i form av talesätt och interna referenser mellan mig och mina närmaste, och när jag och en tjejkompis vill tala om att någon är en snobb brukar vi vifta med handleden väldigt nära varandras ansikten och bräka ”vitt gyyyyld och neeejo dejamantöööör” på bästa låtsasskånska, vet genast vad den andra talar om i fråga om störig personlighet eftersom det är en imitation av en kvinna vi delade arbetsplats med en gång och som var besatt av sina smycken.

En annan replik som har uppnått samma klassikerstatus hos oss är ”amen typ det känns ba inte fair liksom”, som någon sa långt senare, på en arbetsplats som bara var min, när hen ombads åta sig en av sina arbetsuppgifter så skyndsamt som möjligt och i stället slackade och maskade på ett barnsligt demonstrativt sätt. Den använder vi nu när vi vill konstatera att vår tillfälliga lathet hindrar oss från att engagera oss i önskvärd utsträckning.

Samma kompis kan säga ”yeah right” på ett särskilt sätt och få mig att bryta ihop i skrattparoxysmer, och varje gång någon av oss råkar säga ”om det vore så väl” fnissar vi åt ett annat gemensamt minne av typen ”var försiktig med vad du önskar dig”.

Det är på det sättet, genom interna gemensamma referenser, relationer uppstår och vidareutvecklas, bevaras, och det är också så en författares tal- och skriftspråk blir en oefterhärmlig mix av hens umgängeskrets och tidigare erfarenheter.

Jag tänker aktivt på hur jag textar i större utsträckning nu än för några år sedan, och möjligen är det därför de här tankarna kring hur jag talar har vaknat.

Jag är en universitetsutbildad arbetarklasskvinna från Småland, med bundsförvanter i de mest skilda läger, och om ni lyssnar noga kan ni höra inte bara vad jag har att säga, utan också varför jag säger det.


Jag skriver böcker. På väl genomtänkt och bearbetad svenska.
För jag har languageskills, baby.