Jag är uppvuxen i tätort en bra bit utanför huvudstadens tullar, och således van vid att ta mig fram till fots i både ur, skur och mörker.
Tänker automatiskt i termer av trygghet och väljer mina vägar så vist jag kan utifrån var jag löper minst risk att springa på ett våldspsyko.
Tycker inte att det är överdrivet nojigt eller dramatiskt, bara realistiskt och smart.

Och även om det nu är som en kompis till mig sa en gång, att om jag springer på en våldsman så är det nog våldsmannen som blir räddast*, förbereder jag mig gärna med nyckelknippan eller liknande i handen vid de sällsynta tillfällen jag rör mig i ensligt belägna områden som är svåra att överblicka.
Tänker att mental förberedelse är det viktigaste, en slags stridsberedskap liksom, och lite koll på både omgivningen och kroppens reaktioner, så att man kan få in en träff eller två i gengäld om ogärningsmannen eller kvinnan skulle vara framme.
Om man träffar tillräckligt hårt räcker det faktiskt.

Och för extra säkerhets skull (och för att jag tycker att det är stylish) har jag beställt ett fiffigt överfallslarmband HÄR.
Snyggt va?

  
*En annan gång, för några år sedan, berättade jag i detalj för en vän till vilken sträcka jag skulle förlägga min löprunda, och tillade galghumoristiskt ”så om jag inte återvänder inom rimlig tid har jag förmodligen blivit överfallen någonstans där”.
-Okej, ring mig i så fall, om du behöver hjälp att göra dig av med kroppen, replikerade vännen.
Jag antar att jag bör låta min atletiska sida suga åt sig det som en komplimang, trots att det var länge sedan både krav maga och boxningsträning nu.