Det finns bara två reklamkampanjer som har gjort djupt intryck på mig, trots att jag var i branschen under flera år, och ingen av dem var jag ens i närheten av kreativt.

Den ena visades ofta på tv under det tidiga 00-talet och handlar om en liten tecknad renbebis som råkar skiljas från sin mamma i en mörk skog, men sedan följer ett Finnairplan som lyser upp himlen så att hela renfamiljen kan återförenas.

Den gör mig varm i hjärtat fortfarande när jag tänker på den.

Den andra är den ganska nya brittiska ”This girl can”-kampanjen som visar halvtjocka kvinnor som svettas, blir leriga och har valkar och celluliter i enlighet med hur träning och majoriteten av alla idrottande kvinnor egentligen ser ut.
Den gör mig glad och får mig att känna genuin träningsinspiration.

Blir ofta illa till mods när jag ser omsorgsfullt sminkade kvinnor på gymmet, som är klädda i tights och har varenda hårstrå i ordning, mest står vid speglarna och liksom studerar sina välformade muskler som det är högst oklart hur och när de byggde upp, och samma tjejer marscherar ofta omkring spritt språngande nakna i omklädningsrummet omotiverat länge, hoggar hårfönen i evighet och talar (fortfarande utan att klä på sig) högljutt i sina mobiltelefoner om proteiner, medaljer, deff och ”kontakt”.
Det provocerar och irriterar mig, för så ser inte träning ut för mig.

Snygg, avslappnad och självsäker är jag när jag har mina tightaste jeans och högsta klackar, inte när jag fokuserar på att trötta ut min kropp till bristningsgränsen.
När jag tränar är jag inbunden och koncentrerad, målmedveten, svettig och ganska äcklig, och i omklädningsrummet duschar jag och byter om, under iakttagande av viss diskretion. (Det har ingenting med min religion som jag skrev om tidigare att göra, jag är bara pryd ändå.)

Gillar inte att en del människor tar sig friheten att använda allmänna lokaler som sina personliga arenor att spela allan på med hjälp av något så banalt som sina kroppar, och antar att de som gör det lider samma självkänslarelaterade problem som de män och kvinnor som postar gymselfies i sociala medier tillsammans med svengelska uttryck om att ”work hard” för att det är ”worth it”.

Så här ser jag ut när jag har gymmat.


Och eftersom jag anser att min viljestyrka och mina ambitioner är mina mest attraktiva drag är texten på tröjan inte alls särskilt ironisk.