Berättade nyligen om när jag flyttade hemifrån som artonåring i ett blogginlägg, och har faktiskt ett möjligen underligt, specifikt minne av det allra första mjölkpaketet jag köpte till mitt eget kylskåp.

Det var gult och märkt ”Norrmejerier”, och på baksidan fanns en text med rubriken ”äkta omtanke gör inte så mycket väsen av sig”.

Den meningen har verkligen fastnat i mitt minne, och dykt upp i tankarna flera gånger nyligen.

Äkta omtanke GÖR faktiskt inte så mycket väsen av sig, det är sant.
Det är som det står i Bibeln, det där om att kärleken inte är skrytsam och uppblåst, eller något liknande.
Omtanke är kärlek, och vice versa, och människor som förmår visa den på riktigt utmärker sig sällan med stora ord och dramatiska gester.

Jag är uppvuxen i en familj där ä-ordet användes ytterst sparsamt, och vi skrek och skällde mycket på varandra. (Slogs gjorde vi barn också, men inte de vuxna.)
Vi höll dock alltid ihop, och kunde på alla sätt kallt räkna med full backup från varandra, vad det än gällde.

När något stort och omvälvande har hänt mig i vuxenlivet har jag alltid försökt att så att säga keep it cool och on the lowkey, hålla låg profil tills jag har ridit ut stormen på det sätt som krävts, inte snackat om det med någon, men varje gång har mina föräldrar på något sätt snappat upp det känsliga läget, kört de fyrtiofem milen till mitt kvarter, parkerat Volvon (efter en argumentation om hur) i mitt kvarter och påstått att de ”ändå hade vägarna förbi och tänkte passa på”, sedan dröjt sig kvar under förevändningen att jag ändå verkar behöva hjälp med att laga lite mat att frysa in, och skruva upp några nya bokhyllor.
Den typen av kärlek är värd långt mer än alla verbala besvärjelser i världen, om ni frågar mig.

Jag känner mig älskad och omhuldad när jag ska påbörja dagens textredigering och ser att min kille redan har öppnat ett worddokument innan han gick till jobbet (skittidigt) och skrivit en gullig hälsning till mig.
Jag tycker att det är riktig vänskap när någon säger att den som har sagt eller gjort något dumt mot en någon gång, eller som man bara har haft ett obehagligt meningsutbyte med, är en jävla ointelligent skitskalle, särskilt när det inte är sant.
Jag uppskattar när någon menar att ett misstag man har gjort i en text eller ett framträdande av något slag ”inte ens märktes” eller ”nog bara var inbillning och orättvis självkritik”, och anser lojalitet och tolerans vara det finaste man kan ge någon som det yttersta beviset på omtanke och kärlek.

”Äkta omtanke gör inte så mycket väsen av sig.”

Det kommer jag ihåg, tretton år efter att jag läste det av en slump i en matbutik i Norrbotten.
Kom ihåg det du också, är du snäll.


Lättmjölk från Norrmejerier bjuder på kalcium och ett hållbart sätt att resonera kring mänskliga relationer, om man har öga för detaljer.