Förra månaden blev jag jätteorolig när jag upptäckte att jag saknade en räkning.

Kontaktade företaget, som har e-fakturerat mig ungefär 300 kronor i månaden under flera år, och frågade om någonting hade blivit fel, såg skräckscenarion ur Lyxfällan och allmän misär för mitt inre öga, men fick tämligen omgående följande svar.

Detta gav närstående som ofta retar mig för mitt ”ordningsfascisteri” och mitt brinnande engagemang i att alltid ha oklanderlig, överdriven stenkoll på papper och pengar vatten på sina kvarnar, men själv ser jag det här som det yttersta beviset på att mitt kontrollbehov snarare borde benämnas noggrannhet, att jag med mina vanor att kolla, dubbelkolla och trippelkolla saker och ting har byggt upp det ultimata förtroendet, är omätbara oceaner långt från ”åh fan, var det den här månaden” som jag ibland förfasar mig över att mina kompisar uttrycker.

Det har alltid varit en självklarhet för mig att vara rädd om pengar (men inte snåla), att hålla ordning på inkomster och utgifter, och jag är det levande beviset på att man inte måste ha Blondinbellainkomster, eller ens rika föräldrar som Blondinbella, för att ha en god ekonomi.

Det viktiga är att man prioriterar, och fattar medvetna beslut.

Och jag fattade ett medvetet beslut att låta de 300 kronorna jag hade till godo från förra månaden gå direkt in på mitt sparkonto, tills jag fick syn på den här underbara blå kashmirhalsduken från Filippa K på rea…