Under en värdegrundspaus tillsammans med några bekanta nyligen uttryckte en av de närvarande ett mycket grovt skämt av sexuell karaktär.

-Men herregud, det är kvinnor i rummet! utbrast en av de (ironiskt nog mest skyldiga) närvarande tillrättavisande.

-Bara EvaEmma, och hon är ingen kärring, replikerade en tredje då, varvid jag naturligtvis blev tvungen att spela ut hela ”jag-blev-faktiskt-kränkt-i-egenskap-av-KVINNA”-registret, men klarade knappt trettio sekunder innan jag började skratta åt mitt eget skämt tillsammans med de andra.

För jag anser att det finns en tid och en plats för allting, utom våld, övergrepp och några andra grejor, och i slutna sällskap kan jag ibland uppskatta den typ av humor som inte hör hemma på Nobelmiddagen eller ens i närheten av alla arbetsplatser.

Jag är kanske en o-typisk kvinna på det sättet, att jag inte bär några ärr i själen efter traumatiska upplevelser som smärtar när någon fäller en plump kommentar, men jag har faktiskt aldrig råkat ut för något liknande de hemskheter som uppdagades i samband med metoo-hashtaggen.

Jag har naturligtvis träffat mansgrisar i yrkeslivet.

Fick många vråläckliga mejl (av både män och kvinnor) när jag debatterade offentligt i tjugoårsåldern, men det polisanmälde jag och glömde bort (precis som polisen gjorde, tyvärr), och under min första tid i flygvärdinnebranschen gjorde många uniformerade, sexutsvultna män generande (å deras vägnar) närmanden som jag i tur och ordning skrattade bort, slog igen dörren i ansiktet på och ignorerade eller hånade.

Hemligheten bakom att jag aldrig har ”råkat ut för något” är nog också just så enkel.

Jag har alltid tagit hand om mig själv ordentligt och värnat om min personliga säkerhet lika väl som om min integritet.

Alltid varit den där tråkiga nej-sägartjejen som de häftiga tjejerna i visa-halva-skinkorna-kjolar har skällt som tönten.

Jag har aldrig gått på efterfest med missbrukare, aldrig sovit över hos män jag inte ville ha sex med, och om någon skulle ha försökt tafsa på mig i en bubbelpool hade jag slitit genitalierna av fanskapet.

Jag diskuterar inte mitt sexliv med obehöriga, har med stolthet burit de kyskhetsrelaterade öknamn (nunna, frigid och cyborg för att nämna några) som besvikna uppvaktare har kastat efter mig (sugen man blir, liksom), och är glad över att alla sexuella aktiviteter jag någonsin har ägnat mig åt alltid har varit a) helt på mina villkor och b) mellan mig och den jag valde att vara naken med samt c) i emotionellt mogen ålder.

En gång i min väna ungdom försökte en kille smita in genom tunnelbanespärren samtidigt som mig när jag stämplade mitt SL-kort, varvid jag instinktivt skallade bakåt i samma ögonblick som jag kände hans så att säga framsida mot min bakdel. Han spräckte läppen (eller möjligen näsan, åmade och sjåpade sig som fan på andra sidan glaset gjorde han i alla fall) och jag svassade vidare med det mest värdefulla jag någonsin kommer att äga, min kropp, tryggt paketerad i tighta jeans med hög gylf, försluten med självrespekt.

INGEN tallar på mina 172,5 cm högst medelmåttig skönhet utan mitt uttryckliga tillstånd!

Och jag tror faktiskt att det är just min ”nunneliknande” inställning till min kropp, min bestämda åsikt att sex är privat och att relationen mellan man och kvinna ska hållas platonisk till dess att true romance (eller i alla fall tillräckligt väl underbyggda köttsliga lustar) uppstår, som ensamt och allena har skyddat mig undan en massa shit som många andra kvinnor har haft oturen att råka ut för i arbetslivet.

Jag har haft tur i fråga om att inte träffa på någon överfallsvåldtäktsman (då skulle jag förmodligen sitta i fängelse för dråp) men skicklighet vad gäller att skydda mig själv undan sexuella kränkningar i vardagen, och jag rekommenderar alla kvinnor att bli mer av bakåtskallande nunnor med tråkrykte och mindre av attraktiva easygoing tjejer som fnissar åt skämt de inte uppskattar och rent allmänt (möjligen omedvetet) nedvärderar sig själva till allmän tillgänglighet.

Några tips och tricks jag kan rekommendera:

”Nej, jag ska hem!”

”Vad fan står du och säger, talar du till din fru med den munnen?”

”Nej, jag tycker inte att du är snygg.”

”Vad äcklig du är, kan du inte prata om något annat?”

”Det har inte du med att göra.”

Tänk Paris Geller framför Paris Hilton, liksom, och håll er sexualitet för er själva och närmast berörda, det funkar uppenbarligen i en tid när det finns lika många djuriskt hänsynslösa, ouppfostrade, respektlösa idioter till karlar som det alltid har funnits och alltid kommer att finnas, och vi andra tyvärr måste göra vad vi kan för att slå deras idiotier ifrån oss.