Texten nedan skrev jag den 3 februari 2015, medan jag väntade på ett tunnelbanetåg.
Brukar fortfarande göra så, använda de korta stunder som bjuds i vardagen för att skriva ned hur jag tycker att det står till i världen.
Ibland är det någon som bryr sig, ibland inte.
Publicerade den bara i mina egna
sociala medier då, med private settings för bara mina vänner och bekanta. Fick några lajks.
Tänkte flytta den hit, till bloggen idag, eftersom den fortfarande är aktuell i alla avseenden utom ett. (Jag skickar aldrig mina manus till förlag längre.)

EvaEmma Andersson, 3 februari 2015:
När någon säger ”det finns ingen arbetarklass i Sverige” tänker jag alltid att det måste vara skönt att komma från Lidingö. (Med Lidingö i en vid, exemplifierande mening.)
Att ha haft en pappa som hade kavaj på vardagarna och en mamma som jobbade halvtid för att hinna fluffa soffkuddarna från Svenskt Tenn.
Att aldrig ha känt sig fel, att alltid ha vetat hur etiketten vid mingel ser ut, och utan att tveka ha kunnat håna den universitetsklasskompis som aldrig hade varit i Alperna. (Så tokigt ju! Aldrig VARIT i ALPERNA!)
Att ha varit högst medelmåttigt begåvad i hela sitt liv men ändå alltid känt sig klart överlägsen eventuella svårigheter, trygg och osårbar.
Att ha ”provat på” ett jobb som man ”var lite nyfiken på”, vantrivts lite och sagt upp sig, känt efter ett tag innan man hittat på något nytt att ägna sig åt utan att se det som ett misslyckande eller erkänna sig som arbetslös.
Att ha någon i familjens bekantskapskrets som fixar ett traineeprogram, att åka räkmacka hela vägen upp i företagstoppen utan att passera ”jag-känner-mig-värdelös-och-kan-ingenting” en enda gång.
Jag tänker på pappan i den Parisboende svenska familjen som jag träffade i flygvärdinnejobbet, vars treåring hoppade jämfota i sätet medan pappan krävde att jag berättade utförligt, i detalj för hans barn vad som fanns att välja på i matvagnen, och skällde ut mig efter noter när jag föreslog att de skulle titta på bilderna i menyn, och jag tänker på hur hans höggravida fru log belåtet som en lobotomerad när han använde ordet ”tjänstefolk”.
Jag tänker på hur dum jag kände mig den där gången när alla visste att taffeln inte var bruten utom jag, och hur min dåvarande dejt påtalade det för mig som om det var något alla fick lära sig på lekis.
Jag tänker på kollegan i min ungdom som aldrig jobbade och aldrig följde reglerna men blev upphöjt förvånad när hon blev avskedad men mest ryckte på axlarna åt det. Hon skulle ju ändå ut och resa. Eller kanske börja plugga.
Jag tänker på allt som det är så svårt för någon som ser sig som smartare än alla andra att förstå, och jag känner mig överväldigad av min otillräcklighet i fråga om att förklara.
Sedan blir jag påmind, genom att läsa böcker som Underdog-serien av Torbjörn Flygt, eller se Bibliotekstjuven-produktionen på SVT, att det går om inte att förklara, så i alla fall att komma ämnet nära, att beskriva dess kärna, beröra dess ibland I-lands-banala men oftare världsomspännande, extremt viktiga inre på ett sätt som betyder något.
Som hjälper dem av oss som oavsett hur trygga anställningar, höga löner och inflytelserika vänner vi har, alltid kommer att känna oss små och utsatta, att inte uppleva oss ensamma.
Vi måste ta vårt uppdrag på allvar, dem av oss som förmår se och beskriva men inte välkomnas in i storförlagens stall och på debattredaktionernas fetaste bildbylinesidor (om inte för att avrättas med en i generationer utvecklad till förfining fnysning).
Vi måste orka förmedla vår bild av världen, och den kunskap vi besitter om hur det är att vara vi.
Jag var på en hearing en gång, en pompös man i fyrtioårsåldern som titulerade sig författare trots att han bara hade skrivit hälften så många böcker som krävs för att godkännas i Författarförbundet.
Han satt nedhasad i stolen längst fram i salen, med ena benet över det andra och fingertopparna vilande mot varandra.
Han hade ett ”de” i sitt överklassklingande efternamn, och berättade skrattlystet att när han skickade in sitt manus till det stora förlaget ”på vinst och förlust, mest för skojs skull” hade förläggaren ringt upp och sagt att det var synd att texten inte hade någon handling, men att de hade ”folk” som kunde hjälpa till med det.
”Och det blev ju bok till sist” skrockade pojkgubben roat, varvid PR-kvinnan vid hans sida ingrep och började hylla hans fantastiska talang, den underbara tonen och det målande språket i hans skildringar.
”ALLA får hjälp med sådant där i första boken” underströk hon generat å förlagsjättens vägnar.
Jag producerar i snitt 2,5 skönlitterära manus på ett år.
Många av dem är ganska dåliga, en del är jättejättedåliga, men några skiljer sig faktiskt ur mängden.
Då händer det att någon förläggare ringer till mig, ibland till och med bjuder mig på fika (med äckliga macroner som ser ut som gips, smakar som socker och mjöl och inte går att äta snyggt) och säger att det jag berättar är bra grejer.
Att jag har talang, att mina ”stories makes sense” och att min främsta styrka ligger i att ”väva ihop trådar och bygga dramaturgiskt”.
Jag drabbas av total hybris när någon säger att jag ”behandlar språket väl” eller att jag är lite rolig, men skjuts sedan brutalt ned, som väntat, med ett konstaterande om att det ”tyvärr inte finns plats” för mig i deras utgivning.
”Just nu.”
Och jag vet att jag borde skämta ”ja ä inte bitter” nu, för att det är så himla fult att vara det, men…
Jag är bitter.
Jag tycker att det är sorgligt att det finns så lite plats för arbetarklassen, både i kulturen och på andra platser i det svenska samhället, just nu precis som alltid annars, att människor kan gå omkring i hela sina liv och inbilla sig att det inte ens finns en arbetarklass.
Och det är därför, för att jag är bitter och vill se en förändring, som jag röstar vänster. (Och fortsätter att skicka in mina manus, av varierande kvalitet, till landets högborgerliga förläggare.)


Tur att det är ett fritt land, som vi spydigt sa när vi var små, så att man kan skriva och kränga böcker även om man kommer från en stolt tradition av flera generationer alldeles vanliga arbetare.