Jag har jobbat natt ett par dygn, och bara exakt presterat min dagliga mil under dagarna, i övrigt mest vilat mig i form.

Ska som sagt byta jobb vid årsskiftet, och gör nu de sista passen på min nuvarande arbetsplats, som har varit min sedan våren 2012.

Det känns bra med det nya, ett steg framåt jag har längtat och strävat efter, men ändå är det lätt att gå i den nostalgiska fällan när man har det som i HIMYM kallas ”Graduation googles” och ser på allt som snart kommer att vara ett minne blott.

Det finns en viss bekvämlighet i att jobba treskift.
Att vara ledig en måndag, kompa in och kompa ut övertid, byta sig fri med en kollega när man vill göra något särskilt…

Men allt har sin tid, och nu ska jag bli en alldeles vanlig nio-till-fem-kvinna med lunchrast, utan ob-tillägg.

Det är dags, helt enkelt.

Jag längtar, men noterar den epok som går i graven som något som inte ska falla i glömska hos mig.
Hade en ganska härlig tid under fem och ett halvt år, som lärde mig mycket om lite av varje, inte minst om människor och relationen människor emellan på en arbetsplats modell äldre och modell större.

Det, och vänskapen jag har etablerat med många av människorna tar jag med mig när jag rör mig framåt, dag för dag, mil efter mil. Då känns det lättare att bryta upp, när man vet att man får behålla det allra bästa.