Jag tog som sagt mina hopp och mina tvivel och gick till Essingekyrkan i söndags.

Det var ganska länge sedan jag bevistade en högmässa, men det fyllde mig som vanligt med inre frid under den timme jag satt där med psalmboken i knäet.
(Jag har aldrig lyckats sjunga med i någon kyrkosång utöver möjligen Den blomstertid nu kommer. Så hysteriskt ologiska melodier liksom. Höga sopranpip tätt följda av djupaste basmoll, och ibland går det fort, sedan lite långsamt och ett ryck in i nästa orgelvrål. Konstig grej.)

Hade några grejor jag ville tänka aktivt på i form av någon slags bön, och även om min kristna tro är av typen som är med mig hela tiden kändes det lättare att göra det ostört i fädernehemmet.

Kom att tänka på en grej som hände i just Essingekyrkan en gång för flera år sedan, och rotade fram ett Facebookinlägg jag skrev i ämnet.

Tycker fortfarande att det är den mest spooky slump, Maria Gripe-style, jag har råkat ut för.