I en Värvet-intervju jag lyssnade på med stort intresse för ganska länge sedan sa Jerry Williams ”Det är väl mest bonntjyvar som gör karriär, som har vassa armbågar och så där. Det gäller att ha lite röta och ramla rätt.”

Och ju äldre jag blir, ju mer jag ser av arbetslivet, desto mer benägen att hålla med är jag.

Det ska vara en bonntjyv i ordets rätta bemärkelse för att snacka om personal brääänding och netwörking, ramla direkt in på en chefsposition efter en halvtaskigt genomförd utbildning av medelmåttig standard och tala sig varm för sina egna lysande ledaregenskaper genom ett helt yrkesliv under vilket hen håller sig flytande med hjälp av andras hårda arbete.

Jag har betydligt större förtroende och respekt för någon som gnetar sig fram, tar sig sakta men säkert uppåt i sin bransch, steg för steg, Kamprad-style.
Det visar att man fattar något, liksom, inte är vilken bonntjyv som helst.

Och jag kände med Steinar i senaste Beckfilmen, när Martin inte ansåg honom duga till arbetsledare.
”Kom ihåg vad du själv sa Steinar, att det är fotsoldaten som får något gjort” ropade jag till teveskärmen och önskade honom löneförhöjning och schysta kollegor, the best an arbetare can get.