I en offentlig miljö (hemma i Sverige) vände sig nyligen en ytligt bekant till mig och sa något mycket underligt, negativt om mig som helt saknade verklighetsförankring.

-Det var någon som sa det!

Jag borde naturligtvis inte ha svarat på det. Borde bara ha ignorerat det oförskämt korkade påståendet, tydligt osant på det där sättet att personen som hävde ur sig det till mig omöjligen kan ha trott på det själv.

Endast en amatör i ämnet kvinnliga förolämpningar (kärringfights, som det heter) uttrycker sig nämligen på det sättet.
Om man ska komma med något som man själv har hittat på men inte vågar stå för kan det ju vara bekvämt att uttrycka sig på det sättet, säga att ”någon” har sagt det, och sedan låtsas vara så pass senil och debilt ouppmärksam att man själv helt enkelt inte vet vem denna ”någon” är, bara kommer ihåg exakt vad denne oidentifierbara person ska ha sagt.
Det är riktigt ugly att försöka bedriva psykologisk krigsföring på det sättet och göra någon annan nervös med grundlösa påståenden, men man gör verkligen bort sig om man missar faktumet att den man ger sig på har sett tokiga kärringar (av båda könen) förut.
Då blottar man ju bara sin ointelligens, och inte minst sin desperation i fråga om att få någon annan ur balans.
Man visar att man så förbålt gärna vill komma åt en annan människa (av okända skäl, men avundsjuka är ett gammalt klassiskt motiv) att man griper varje halmstrå, inte drar sig för något och inte ens reflekterar över hur det man slänger ur sig framställer en själv i dålig dager. ”Vad som helst nu, en skrevspark, ett tjuvnyp, elakt hittepå-förtal, ett någon sa något om dig, men jag minns inte vem, jag bara trodde att det var så, och det gör nog förresten alla andra också bara så att du vet” är ett skrik på hjälp, ett ”herre jösses jag kan inte kontrollera mig, jag bara måste gå till attack för att jag är en dålig dålig människa”.

Men jag svarade. Sa att nej, det där stämmer inte och vad fan pratar du om egentligen, utan frågetecken. (Retorisk, kallas en sådan fråga, vilket inte alla outbildade skitsnackare vet.)

Och nu grämer det mig lite att jag gjorde det, svarade. Borde bara ha ignorerat, låtit den aggressiva lögnaren slå sig trött i luften.

Vill ju inte sjunka till en nivå där jag blir Fru ”PLUSENVARUÄNSÄGER”, som är en klassiker i urspårade kärringgrälsammanhang. Gör vad jag kan för att hålla mig utanför sedan jag fyllde sexton och blev vuxnare än en del sextioplussare någonsin kommer att bli.

Jasså, det var ingen ”någon” där? Konstigt, hörru!