Att skriva är ofta en fråga om att inte bara gräva djupt i sitt inre och plocka ut små delar ur sitt medvetna och omedvetna känsloliv och intellekt för att skärskåda dem i ljuset, utan också någonting som kräver att man använder alla sina tidigare erfarenheter, alla människor man någonsin har träffat och alla iakttagelser man någonsin har gjort.

Hela skrivprocessen är nästan alltid att likna vid att vränga ut och in på hela bröstkorgen snarare än att peta försiktigt på hjärtat och lungorna med en mjuk blyertspenna, och det medför att man inte bara skriver utifrån sig själv utan också med tanke på andra personligheter och karaktärsdrag man har råkat stöta på, åsikter man har hört någon hysa, upplevelser någon annan har haft.

Att skriva är att göra om verkligheten, så att den blir förhöjd, försäkrad, förfalskad och förverkligad, och jag älskar det.

Kan ta smällen att någon kan anse sig porträtterad eller, i sällsynta fall, vara så korkad att hen tror att jag skriver om mig själv.
Det är sådant man får leva med om man skriver tillräckligt bra, liksom.