Tillsammans med en kompis som också är en vän av ordning brukar jag ondgöra mig över människor som slarvar med personliga pronomen.
Som säger ”jag pratade med han” eller ”jag träffade hon igår” utan att ha dialektal eller ens konstnärlig anledning, bara för att de (inte ”dem”) är obildade och ignorerar sitt eget språks allra enklaste regler.

Jag ryser lite varje gång jag hör något sådant, men reagerar långt starkare när jag ser det i text.
På samma sätt reser sig håret i nacken när jag ser meningar som ”hon är kul och prata med” eftersom det heter ”kul ATT prata med”, och felstavningar av ord som inte ska ska ha dubbelkonsonanter gör mig svettig på riktigt.

Kanske är det som en tredje person i sammanhanget menar, att jag och minst lika upprörda kompisen ”needs to get a life”. Men vi kan i alla fall snacka våra egna modersmål…


Googlesnodd rolighet.