Välj en sida

Det händer att jag glömmer namnen på människor jag inte träffar ofta.
Att jag blandar ihop två gamla studiekamrater, gör en Linda till en Lina eller en Sanna till en Sara, gör bort mig ordentligt när jag utropar ”men vad kul att se DIG Carro” och kvinnan mitt emot bara ”Kristin, heter jag”.
Därför förvånar det mig alltid när jag noterar hur väl litterära karaktärer rotar sig i mitt minne, fastnar och stannar, dyker upp på sekunden vid återknuten kontakt även om jag inte har haft med dem att göra på många år.
På väg hem till Europa i natt lyssnade jag på en gammal roman i Kommissarie Winter-serien av Åke Edwardsson som jag hade tankat ned på Storytel i rena nostalgiglädjen när jag fick syn på den, och när Halders klev in i handlingen med sitt sedvanliga ”harre javvlar” tänkte jag genast ”Aneta Djanali! Snart kommer Aneta Djanali från Övre Volta!”

Minnet works in mysterious ways…