Eftersom jag hade en priviligerad uppväxt i en politiskt medveten arbetarfamilj har jag alltid varit väldigt klassmedveten.

Det är inte alla andra, som lever i tron på att alla människor har samma förutsättningar och ställs inför samma krav och utmaningar i livet.

För dem (och alla andra) rekommenderar jag romanen Ränderna går aldrig ur av Agnes Hellström, som skildrar livet på Sigtuna Humanistiska Läroverk.

Om man vill läsa om en av skolans amerikanska motsvarigheter finns den liknande berättelsen Prep av Curtis Sittenfield.

Jag har träffat en hel del sådana där privatskolekids genom åren, och förfasats över deras inställning till hur världen ser ut och hur allt ska ske enligt deras spelregler, med dem i centrum, och jag talade en gång med en förälder till en elev på just SHL, som menade att hen hade valt den skolan till sin avkomma för att det är en ”studiemotiverade miljö”.

Det tror jag säkert att det är, liksom en miljö som gör det lätt för de rikas ungar att lyckas och odla ett okuvligt självförtroende, men även om jag tror att jag som tonåring skulle ha blomstrat långt mer än vad jag gjorde, både akademiskt och socialt, om jag sluppit undan  sunk-landsortsskolan som jag höll till på, håller jag inte privatskolor av den där anrika snobberitypen särskilt högt.

Om jag någonsin skulle besluta att skicka mina framtida ungar dit skulle jag införa obligatoriska samhällsvetenskapliga studier med nutidsanknytning hemma på helgerna, och anordna regelbundna utflykter till resten av världen för att visa på hur människor som inte har avlats inom den omhuldade överklassen i generationer har det och får sina liv att fungera.