Såg förresten nya Lejonkungenfilmen med min man på bio nyligen.
Och med risk för att låta som den gamla tant jag börjar bli måste jag säga att herrejösses vilka fantastiska animationer man kan göra 2019!
Och ja, jag snorgrinade när Scar dödade Mufasa och Simba vandrade bort ensam genom öknen.
Det är en gång för alla ställt så med mig att jag inte gråter när något sorgligt eller traumatiskt händer mig eller någon närstående i verkliga livet. Då är jag stabil och rationell, går genast in i problemlösarmode och vara-pålitlig-stöttepelare-läge. Och när jag sörjer eller deppar drar jag mig undan och håller mig för mig själv, läker och återhämtar mig med nollställt ansiktsuttryck i mitt eget mentala Fortress of Solitude. När jag blir riktigt jävla förbannad på det där uppgivna sättet för att jag inser att jag står maktlös inför en orättvisa, då grinar jag. Och när jag blir vittne till ett djupt sorgligt ögonblick i en Disneyfilm, då grinar jag. Helst med min älskades hand i min.