I augusti gjorde jag det som gänget i HIMYM gör i ett av andra säsongens bästa avsnitt: joined a gym.
Det var första gången på mycket länge, och det började med lite tafatt crosstrainertrampande, fortsatte med att jag skaffade mig en PT.
Det sistnämnda var verkligen ett bra beslut, för det lär mig grejor som jag aldrig har kunnat förut, typ marklyft och att svinga tjugokiloskettlebells. Det hade jag aldrig säger aldrig närmat mig på egen hand.

Målet med min träning är främst att få en bättre hållning, slippa förfasa mig varje gång jag råkar få en skymt av min ostbågeformade rygg i en spegel och på sikt bli av med det som kallas ”framåtrotation i axlarna”.

Att jag numera pallar en fem kilometer lång joggingrunda (i mycket lugnt tempo) utan att nästan kräkas är en slags bonus och sidoeffekt, liksom att alla mina jeans plötsligt blev lite för stora så att jag var tvungen att köpa nya.

Är verkligen glad att jag började träna igen, nöjd med beslutet, och ännu mer nöjd över att vara en sådan person som inte låter det hela gå hysteriskt över styr och anmäler sig till Ironman, oombedd föreläser för kollegor om förbränning och fyller sina sociala medier med osunt hetsande info om squats, äckliga kvargrecept och bicepsbilder.

Jag klarar det här liksom, på ett harmoniskt sätt, i lugn och ro som både min kropp och känsliga arbetande konstnärssjäl uppskattar.
Det känns bra.


På allmän begäran, här kommer SKRÄCKSELFIEN, tagen efter en dryg (och då menar jag verkligen dryg) halvtimme på gymmet, i repris.