När jag kom hem med min suddiga mascara och min bokfyllda packning igår, tre timmar senare än planerat (INGET är glömt och förlåtet, SJ!) hade jag det otydliga minnet av en Lars Gustafsson-dikt som på hjärnan, något om att livet är så stort och tyst i juninatten där alla är fria, och jag kände mig genuint lycklig.
Över min älskades existens och trygga närvaro i mitt liv, min familj, min goda hälsa, mina vänner, mitt leverne i fri demokrati med goda möjligheter att alltid göra precis som jag vill i alla avseenden, mina flera hem i världen, mitt i mycket hög grad drömperfekta liv med så många välsignelser.
”Count you blessings, Äääänderssööön”, sa jag till min risiga reflektion i hallspegeln och stegade ut i köket, öppnade kylskåpet, drack lite Glocken Gold-juice direkt ur paketet.
För när jag blir piss-sur på någon liten bagatell som retar mig, en tågförsening eller så, inser jag alltid hur bra jag har det.
Som Vilhelm Mobergs Karl-Oskar som tacksamt konstaterar att sjösjuka ”inte är någon sjuka i själva livet” när han spyr som värst, eller som en kvinna jag pratar med i jobbet ibland, som säger ”det välter inte världen” när hennes planer för dagen måste ändras med anledning av yttre omständigheter.

Man har det något alldeles förbannat bra om man förmår bli upprörd eller till och med arg över små bulor i vägen, liksom.

En bekant kommenterade mitt resultatlösa sökande efter Tjuva-Jösses bössa i Skuru gatas vindlande grottor i söndags med att ”det var lika bra” att jag inte hittade den.
Legenden säger att den som finner den mytomspunna stortjuvens tappade vapen vinner evig lycka, och min bekant menade att ”du måste ha lite olycka också, så att du vet skillnaden”.
Så sant.

Jag känner igen olycka när jag möter den, och just nu är jag tämligen förskonad, på alla sätt.