Det fanns en tid, i min sköra ungdom omkring de tjugo, när jag ofta, av människor som aldrig hade träffat mig, anklagades för att vara ”störd” eller ”dum i huvudet”.
Det var innan ordet ”näthat” blev ett begrepp, och även om våldshoten jag utsattes för aldrig var på den nivå unga kvinnor i offentligheten rapporterar om idag, upplevde jag ofta stort obehag av att bli anonymt diskuterad i min frånvaro, i långa trådar som fanns att läsa (när jag googlade mitt unika namn, vilket faktiskt var ganska dumt i huvudet av mig) online, och mitt självförtroende fick en smäll varje gång ett mejl med ordet ”idiotjävel” eller liknande nådde min inkorg trots att jag vid tidpunkten arbetade inom yrken som bevisligen krävde både god ansvarskänsla och allmänt vett, presterade rimligt goda betyg på universitetet.
Vid ett tillfälle, när en kvinna av oklara skäl skrev i sin blogg, efter att ha sett mig i en tevesänd debatt (som jag vann, inser jag i retroperspektivet, trots att jag ständigt gick omkring och kände mig som den stora förloraren i alla sammanhang vid tidpunkten), att jag var ”horribelt psykotisk”, pepprade min bloggs kommentarfält med olika tillmälen av diagnoskaraktär, kryddade sin utsaga med att en ”psykolog hon kände” höll med om att jag var tydligt ointelligent och psykiskt sjuk, blev jag riktigt jävla ledsen.
Så ledsen som jag varit vid ytterst få tillfällen i mitt liv, priviligierad som jag är, och det åt sig in i min själ på ett sätt som sårade och skadade min hela tillvaro under en period, förgiftade mig så till vida att jag inte fann verklig glädje i någonting.
Och det ledde i sin tur till att jag insåg att jag behövde agera för att komma ur den mörka fjord jag inte ville drunkna i, göra något, simma i någon riktning om så bara för att hålla huvudet över ytan.
Och jag googlade ”psykolog”.
Och jag hittade en. Mer eller mindre i kvarteret jag bodde i.
Och jag försäkrade mig om att det inte var den påstridiga bloggerskans omtalade kompis först (jag fick aldrig något namn på den personen, som förmodligen inte fanns, bara uppgifter om hur hen bedömde min mentala status efter att ha sett mig på teve och eventuellt läst några av mina texter).
Sedan gick jag till hens mottagning.
Och jag talade med hen.
Om allt möjligt.
Och jag lät hen utreda min intelligenskvot enligt Wechslerskalan.
Det sistnämnda kostade vid tidpunkten närmare en halv månadslön innan skatt, och det tog många timmar av samtal, tester, frågor och svar.
På frågan om varför jag ville ha en siffra på min intelligens, som dök upp strax utanför själva testet, hade jag inget bättre svar än att jag verkligen ville veta. Behövde veta, till och med.
Hade jag upplevt några skäl att tvivla på att jag är en person med sannolikt strax över medelhög intelligens?
Nä, alltså, inte egentligen, men… Jag ville veta.
Ha en yrkespersons underskrift och stämpel på att jag inte var en idiot.
Och så fick jag en siffra.
För priset av en halv månadslön och ett antal timmar tillsammans med en utbildad expert fick jag en formell bekräftelse på att jag inte alls är någon ”idiotjävel” eller ens ”psyksjuk” på något sätt. (Om man inte räknar den depression eller ”kris” jag tillbringade några månader i som en reaktion på den extrema stress jag hade levt i men som inte påverkade mitt liv i större utsträckning än att jag drog mig undan från vänner och bekanta ett tag, tillbringade nästan all min fritid i ensamhet med böcker, film och idrott, vilade mig ut ur mörkret utan att det på något sätt gick ut över mitt arbetsliv eller mina andra åtaganden.)
Jag har en siffra på mitt huvud (lika väl som det för några år sedan fanns ett pris på det, enligt vissa av näthatarna) som inte räcker riktigt hela vägen in i Mensa men är tillräckligt nära för att jag numera ska känna mig bekväm med att avfärda glåpord från främlingar. I synnerhet glåpord från anonyma främlingar.
Jag är, enligt den utredning som jag lät experten göra, över genomsnittligt ”begåvad”.
Jag förstår logiska sammanhang i högre grad än de flesta andra människor och har ett mycket gott minne, mycket god förmåga att snabbt tillgodogöra mig väsentlig information ur ett större sammanhang.
Jag har lätt för att omsätta teorier i praktik, och att språkligt sammanfatta och redogöra för komplexa begrepp och händelseförlopp.
Det här kan verka som något oerhört onödigt och barnsligt att vilja ”ha papper på”, men jag vill påstå att det gjorde skillnad för mig, just då, att kunna stoppa ned beviset i en byrålåda och veta att det fanns där.
Och i största hemlighet har det varit min tröst och glädje i jobbiga situationer sedan dess.
Det har hjälpt mig självförtroendemässigt många gånger, när jag har haft några blonda ögonblick och klantat mig (för det händer naturligtvis, trots det där papperet, att jag fattar fel ibland, tänker trögt och rent allmänt gör små misstag, slarvfel som inte kan beskrivas som något annat än dumma), blivit bemött på ett nedlåtande sätt av någon som håller sig för viktigare än en vanlig Andersson från landet, eller bara deppat lite.
Då tänker jag på den där siffran, och känner mig genast starkare, tryggare, säkrare.
Och jag har hållit mig för god för att någonsin berätta om det för någon, inte minst för att det är direkt löjligt att tala om hur smart man är i stället för att låta det tala för sig själv i andra saker man säger och gör.
Men jag skriver det i min blogg idag.
Har mina skäl.
Som jag också behåller för mig själv.
Och jag funderar över om jag ska skriva ut siffran.
Göra den till inläggets rubrik?
Fota den där nu ganska tilltufsade pappersbunten som följt med i flera flyttar, instoppad i en bok jag tyckte mycket om under den mest tvivlande perioden?
Nä.
Men jag berättar, i en text på min blogg.
Och texten vänder sig som vanligt inte till människor jag träffar i mitt dagliga liv, inte till bekanta som jag hejar på ibland och som brukar säga ”jag läste din blogg igår”, men jag tvingas förhålla mig till det i vanlig ordning.
Och jag tänker mig att det kan väcka viss förvåning, irritation eller till och med hån och aggressivitet hos dem av mina läsare som har svårt för gränsdragning och att hålla rimlig distans till vad de läser online.
Men jag kan förhålla mig till det, i enlighet med den tidigare nämnda trösten som finns i min byrålåda.
Jag klarar det.
Det är lugnt.
Jag är ju smart.

Och nu ska jag och min märkvärdiga hjärna gå och spela tennis. Bollsinne är en egenskap jag äger, alltid har tagit för given med en trött slentrian jag inte förmådde förvalta till en idrottskarriär, och vars påstådda samröre med musikalitet inne i huvudets kretskopplingar jag önskar att jag kunde skönja när jag gnetar på med violinspelandet nästan varje kväll.
Jag är en människa som alla andra, medelmåttig på många sätt, men jag har ett noggrant utvärderat och fastslaget högt iq. Det är skönt att tänka på, när jag förlorar med 6-0, 6-0