När jag och min sambo träffades (det finns många olika versioner av och åsikter om hur det gick till, och kanske berättar jag den oredigerade sanningen här i bloggen någon gång, men för stunden får ni nöja er med att det var en serie indicier som involverade oss båda, två identiskt lika iPhones samt en flygplats, en påstridig, överviktig flygvärdinnekompis och en före detta vuxenfilmskådis) reste vi båda mycket i våra respektive jobb och hann inte träffas mer än någon gång i veckan.
Vid ungefär samma tidpunkt blev jag sjuk i en njure och höll mig undan en del, tills mannen i mitt liv listade ut hur det låg till och dök upp vid min sida en i övrigt mörk Kungsholmenkväll med en bukett lila tulpaner och en smoothie, och under hela den märkliga tidsperioden höll vi oss med en alldeles egen sång, med tillhörande dans.

Det är fortfarande ”vår” sång, och jag har fortfarande inte gett upp försöken att lära mig den där isolerade nackrörelsen.
Älskar den, också.