Välj en sida

Jag föredrar att lyssna på musik under mina dagliga milavandringar.
Mina eklektiska Spotifyplaylists funkar i alla väder, för alla sinnesstämningar.
Men ibland händer det att jag lyssnar på en true crime-podd, en P3-dokumentär eller något annat samhällsorienterat och helst hårresande.
En otäckt sensationslysten sida hos mig njuter av att lyssna till de mest vidriga mord- och bloddetaljer, men sedan, när jag är ensam med det outplånliga minnet av ruggigt brutala detaljer ur förundersökningar och rättegångar, då ångrar jag mig.
Jag har tidigare berättat att det bara är Disneyfilmer som får mig att gråta, men kan härmed berätta att också en osedvanligt läbbig, några år gammal P3-dokumentär vrider om kranen.
Det är väl ändå själva helvete att folk ska vara så elaka.
Blev tvungen att bläddra fram några sovande koalor och pandor bland mina mobilbilder för att påminna mig om att inte hela världen är på väg att gå under i ondska.

Foton från en djurpark i Hong Kong. Den var också lite sorglig tyvärr, men inte så att jag började grina.