Brukar alltid nämna Inger Alfvéns S/y Glädjen som en av mina favoriter bland svenska romaner, men fann nyligen att jag inte alls kom ihåg något av den.

Började således läsa om denna rysare till relationsdrama i samma sekund som semestern började, och kunde bara konstatera att den var ännu bättre än jag mindes, och knappt var möjlig att lägga ifrån sig ens korta stunder.