En gång när jag var ute på en biologiexkursion med min gymnasieklass i Kalmarsund (ja, det var frivilligt och ja, jag var en tönt) uppstod en mindre kris bland några våp ombord på en av de mindre motorbåtarna i sällskapet, varvid en lärare pekade med hela handen på mig och med myndig stämma utbrast ”ANDERSSON, TA RODRET!” innan han skyndade till de mer tafatta kvinnsens undsättning.

Det, och mitt dundrande ”OKEJ” blev något av ett klassiskt talesätt i närmaste kompiskretsen sedan, och fortfarande, femton år senare, tänker jag på det när jag upplever att jag behöver kliva fram och ta kommandot över en situation.

Andersson tar rodret, bara biter ihop och gör det liksom, när andra står och lipar i bakvattnet.
Det känns bra att tänka på den där situationen då, på faktumet att stadens grinigaste gymnasielärare en gång betrodde mig med sin ögonsten till skuta när det blåste hårt och verkligen gällde.
Det tröstar mig precis som tanken på att ”jag har ridit ut värre stormar förut” när jag står inför en utmaning som inte har med smålandskustens nyckfulla vindar att göra.

Det allra mesta klarar man ju, om man inte lämnar rodret och ger upp.

Det är bara en fråga om att inte låta sig dras ned i djupet som uppstår i farvattnet av någon som har fått en dålig uppfostran, aldrig har gett sig ut på öppet vatten utan desperat klamrar sig fast vid den trygga inomskärstillvaro deras dåliga attityd utgör.

Jag håller mig över ytan, på alla sätt, och det blir lättare och lättare ju mer jag lär mig om hur man känner igen och hanterar en verklig barlast till medmänniska, accepterar att livets omständigheter har placerat dem i en farled eller hamn man har yrkesmässiga eller kompis-till-en-kompis-relaterade ärenden till ibland.

Försöker att ha dubbla flytvästar av tålamod och tolerans på mig vid sådana tillfällen, för att inte drunkna med integritet och allt i ett onödigt utbrott av ilska och irritation.

”Andersson, ta rodret!” peppar jag mig själv, och gör det jag tycker är rätt, för att liksom föregå med gott exempel, scorea ett MVG i att klara kriser, större och mindre.