Jag är lite inne i en Ulf Lundell-period nu (igen).
Går in i en sådan mest hela tiden när jag får textkris och helt tappar självförtroendet, rackar ned på mig själv med hjälp av faktumet att min blogg mest handlar om skor och en eller annan film jag har sett.
Då behöver jag det där raka, okonstlade som ger mig hopp om mitt eget språks återhämtning, hjälper mig att ta krafttag med de större textprojekt som pockar på uppmärksamhet från mappen ”EE BLANDAD TEXT”.
Jag läser Sömnen, lyssnar på författarinläsningen av Vardagar och liveinspelningen Maria kom tillbaka, och jag försöker skriva.
Inte likadant, men på samma sätt.
Uppriktigt, okomplicerat, tufft och lite klumpigt ibland.
Jag identifierar mig med den sortens text. Sorten som man äger hela rätten till, gör till sin fullständigt egen och aldrig kan bli fråntagen eller kopierad i.
Och Ulf Lundells prosa och lyrik hjälper mig att få till den, ibland.
Inspirerar mig, övertygar mig om att det GÅR att skriva så där, så att det känns i diafragman hos läsaren, bara man orkar och vågar.
Såg en ganska gammal dokumentär om geniförfattaren för några dagar sedan, den dök upp på Youtube när jag letade efter något från någon av de livespelningar jag har tyckt bäst om, och jag fastnade för en grej som Ulf Lundells pappa sa i en kort intervjusynk.
Den spelades in när Ulf Lundell stod på toppen av sin karriär, fyllde jättearenor med jublande fans i alla åldrar, sålde miljonupplagor av sina böcker och dyrkades, uppskattades, nästan kramades ihjäl av massorna, och det är ingen far fetched gissning att pengarna trillade in i ganska stora mängder vid tidpunkten.
Pappan sitter rakryggad vid köksbordet i uppväxthemmet. Arbetarklass, hel och ren, med tydligt tal och stadig blick.
”Han har ju klarat sig ganska bra… Hittills i alla fall”, säger han, och de fyra sista orden kommer blixtsnabbt, som en besvärjelse, en ursäkt, ett illa kamouflerat ”men det vet man ju inte hur länge det varar, han kanske köar på arbetsförmedlingen redan imorgon bitti”.
Jag känner igen den reflexmässiga lilla friskrivningen.
Har den själv inbyggd i min Medulla Spinalis, och vågar aldrig säger aldrig slå mig för bröstet och säga fan vad bra det går, vad lycklig jag är och så jävla duktig jag har varit.
Det är alltid ”men vi får se hur det går framöver” och ”inte är det så märkvärdigt” och alla möjliga förminskande sätt att ta udden av min egen prestation, vingklippa mina framtidsvisioner och hålla min blotta existens tillbaka, skydda mig undan det värsta tänkbara; den stora glädjen och stoltheten som föregår ett stort, förödmjukande fall och misslyckande.
Det sitter i oss som är sprungna ur arbetarklassen, som alltid kommer att höra dit, oavsett löneförhöjningar, framgångar, nätverk och utmärkelser.
Vi sitter där vi sitter med våra drömmar och ambitioner, lika rädda för att lyckas som för att inte göra det, och vi vågar men berättar det inte för någon, gläds i hemlighet när vi känner vår stora kraft, upptäcker talangen, använder oss av den.
”Har man självförtroendet kan man äga sin dag och göra något av den”, säger Ulf Lundell i dokumentären, och det fastnade i mitt minne.

Jag har jobbat natt, sovit halva dagen, slöat andra halvan.
Ska skriva ikväll.
Helvete vad jag ska skriva.
För jag kan.
Är bra på det.
Vill och törs.