Ord har en tendens att fastna hos mig.

Jag kommer ihåg vad jag hör och läser, och formulerar mina tankar i ord snarare än i bilder (läste en jätteintressant artikel om det en gång, att insidan av en människas huvud kan fungera på två olika sätt: i illustration eller text, och de allra flesta människor föredrar det ena, undviker det andra).

Sångtexter som jag har hört en enda gång kan dyka upp i mitt minne åratal senare, och när jag har glömt bort en tidigare bekant persons namn, yrke och till och med utseende fullständigt kan jag fortfarande ordagrant minnas vad hen sa senast vi träffades.

Filmrepliker är etsade i mitt minne, liksom texter på förbipasserade skyltar, hastiga hälsningar och slumpmässigt delgiven information.

Skeptisk och ganska tolerant” tänkte jag genast när jag selfiecheckade mig själv inför ett Skypemöte nyligen, och kände mig till freds med den looken. Den är något att eftersträva, i kropp och sinne.