Jag stör mig väldigt ofta på särskrivning, men i dagens bloggrubrik gör jag mig medvetet skyldig till det.

Har läst Pia Degermarks sorgliga självbiografi Gud räknar kvinnors tårar.

Den innehåller en hel del namedropping av typen som förmodligen är jätteintressant om man läste sådana där tidningar som brukar finnas hos landsortsfrisörer på tiden när det begav sig, och en stor mängd underlig självömkan.


Men man förstår ju att någon har haft en jävlig barndom när man läser sådant här.

Och det är ju inte som att man är någon räkmackeglidare om man kan försvara sig med att man faktiskt är jätteduktig på att åka skidor.


Usch vad jobbigt Pia Degermark verkar ha haft det!

Och begreppet stress har naturligtvis olika betydelser inom olika samhällsklasser.
För dem som inte har ett jobb eller behöver skaffa sig ett kan det vara stressigt att berätta för andra, arbetande människor, hur man vill att en fest ska vara.

För övrigt har jag förhandsbeställt Lotta Grays Himlen kan vänta, men innan den dimper ned i brevlådan i slutet av maj har jag inga särskilda läsplaner. Tips mottages tacksamt, på allt som kan tänkas uppröra mig i vanlig ordning.