Det finns en sida av mig som brinner för att dokumentera händelser och perioder i livet.

Det är därför jag har sparat tolv år gamla festivalarmband, uniformsvingarna från mitt första flygvärdinnejobb, en snäcka från en strand i Florida och en urtvättad gammal sjal som min mamma brukade knyta om mitt huvud när jag var liten för att rädda mig undan solsting.
Jag har starka sentimentala band till ett stort antal fysiska böcker, eftersom de liksom var med DÅ, vid DEN DÄR tiden, när DET DÄR hände, och det händer att jag hejdar mig i en garderobsrensning (jag är expert på sådana, gör ofta och gärna plats för nytt genom att skänka gammalt till Stadsmissionen) och låter en T-shirt eller halsduk bli kvar eftersom ”den nog för tur med sig, eftersom jag hade den på mig när…”

Jag har skrivit dagbok med ett fåtal kortare avbrott sedan jag var fjorton år, och det händer att jag går tillbaka i tiden genom att bläddra i mina egna arkiv, för att påminnas om vad jag tänkte och kände, vad som EGENTLIGEN hände, innan vattnet som har flutit under broarna lade en glömskans dimridå över alltihop.

En gång om året, under en av de så kallade mellandagarna, brukar jag plocka fram en särskild anteckningsbok, en ganska lyxig variant av märket Lanybook, och sammanfatta året, dess lärdomar och eventuella framgångar, motgångar.
Sedan vänder jag blad, skriver ned mina mål och förhoppningar inför det kommande året (ej att förväxla med nyårslöften, som är banala och rent allmänt B) och avslutar med att ”checka av” förra årets lista, se hur det gick liksom.

Det är tydligt i senare års nyårslistor att jag är en sann realist, med stor tilltro till min egen förmåga och kraften i höga ambitioner, som gillar att jobba tyst och hemligt mot mina kortsiktiga och långsiktiga mål, att jag ibland har en lätt pessimistisk inställning och förmåga att ta ut svårigheter i förskott, förbereda mig för det värsta, och glädjande nog brukar jag för det mesta inte bara nå utan överträffa de uppsatta målen.
Allt brukar bli betydligt bättre än jag hade kunnat föreställa mig liksom, även om det händer lite jobbiga grejor på vägen och jag råkar klanta mig ibland genom att glömma mina prioriteringar och tappa fokus. (Det sista sker i betydligt mindre utsträckning för varje år, som tur är. Jag antar att det är det som kallas mognad.)
Kan tyvärr inte ge några exempel eftersom den här boken är något av det allra hemligaste jag äger, men jag rekommenderar er varmt att göra egna nyårslistor i era anteckningsböcker.
Det är något magiskt med att skriva ned saker och ting, att formulera i ord och sätta på pränt, konkretisera och förverkliga det man tänker och drömmer, om så bara som en första, teoretisk plan.

Lycka till med era planer för 2016, bästa läsare!

  
(Och om ni har som en del av er plan att läsa fler böcker under det kommande året, finns en schyst idrottsroman HÄR.)