För några dagar sedan när jag hade en ledig förmiddag låg jag i soffan och sträckkollade hela serien Någonstans i Sverige.

Det finns en scen i den, alldeles i slutet, när bilden blir stilla och berättaren konstaterar ”de sågs aldrig igen”, som är ett av de dramaturgiska påhitt som har gjort störst intryck på mig, någonsin.
Det är den enda scen jag minns från tiden när jag var mycket liten och mina föräldrar såg serien på teve, och när jag nu återsåg den (och skipped back ett par gånger för att se den igen) reste sig alla hårstrån på armarna ännu en gång.
”De levde ihop under de här åren, men sedan sågs de aldrig igen”, säger voiceovern, och sedan fortsätter världen att röra sig.
Så svalt, så ödesmättat, så stilla konstaterande att jag ryser bara jag tänker på det.

Men manusets bästa replik anser jag ändå levereras av den frysande patrullerande soldaten nummer 111, som är handlingens bråkigaste och stökigaste karaktär men också den modigaste och mest tjänstvilliga, som hatar kriget vid gränsen lika mycket som alla andra men efter tålmodigt lyssnande till sin kamrats oroliga gnäll utbrister ”jag tror också att det kommer att gå åt helvete en dag, men det kommer att gå åt helvete på ett helt annat sätt än vi har tänkt oss, så det tjänar ingenting till att oroa sig”.

Jag önskar att jag också kunde resonera på det sättet i större utsträckning.
Ofta går jag nämligen omkring med axlarna i kramp och försöker gissa mig till nästa katastrof, fantiserar ihop ”möjliga” otäcka scenarion inom alla aspekter av mitt liv, och kan långa stunder vara övertygad om att just ”allt håller på att gå åt helvete”, PRECIS som jag har tänkt ut det och föreställt mig det. Som om jag vore fucking spåtant liksom.
Borde försöka koppla av med tillit till den där rimliga faktauppgiften, om att allt alltid händer på ett helt annat (oftast bättre, mindre problematiskt, om man ser till historien) sätt än man har tänkt sig.

”Ett problem är inte ett problem förrän det är ett problem” säger vi ofta till varandra på mitt jobb, för att undvika att vi ägnar femton minuter åt att diskutera vad som händer om ett projekt blir femton minuter försenat i stället för att jobba på så att alltihop i stället kan klocka in femton minuter tidigare än avsett.
Jag borde verkligen skriva upp de orden med stora bokstäver (den moderna formen av ett korsstygnsbroderi, aka förspilld kvinnokraft) och hänga upp dem på väggen hemma, titta på dem ofta för att påminna mig.


”Vi behöver hjälp av en frivillig till ett uppdrag av lite knivig karaktär…” säger befälet nervöst.
”HUNDRAELVAN!” ropar genast en kille och slänger upp armen.
Det är ju så man vill vara. Jämt.