Snöiga dagar är av tradition bra dagar för mig.

Det har alltid funnits något i de fallande rymdkristallerna som jag har fått att funka för mig liksom, och jag tog körkort en snöig dag när jag var arton, har fattat avgörande beslut i småländska, norrländska och stockholmska snö(o)väder genom åren, nått till synes slumpmässiga yrkesframgångar och ofta haft en rent oförklarlig jävla tur de dagar när nederbörden har varit virvlande flingor av fryst vatten.

Idag vaknade jag och min sambo tidigt för att uppdatera oss på situationen i amerikanska presidentvalet, och splitscreenade med nyhetssurfande framför teven medan det kraftiga snöfallet tycktes lika svårgenomträngligt som det amerikanska folkets brist på logik utanför fönstret.

Möjligen är snöns magi bruten för mig nu, när Trump tycks trampa ned allt det motstånd världens sunda förnuft bjuder, men jag föredrar att se det som om den är här för att trösta mig.

I en tid av galenskap, med storhetsvansinniga Putin i öst och historielösa Trump i väst finns ändå den oskyldiga snön liksom, och även om det inte syns just idag har solen gått upp över världen precis som vanligt.

Det är allas ansvar nu, att inte låta galenskapen sprida sig över resten av Tellus, och mer än någonsin är det viktigt att läsa sin historiebok, försöka vara smartare än tidigare generationer som har låtit sig ryckas med av okunniga gaphalsar till ledare.

Rösterna är ännu inte färdigräknade när jag skriver det här, och jag håller fortfarande tummarna för demokraternas framgång (ja, som svensk ser jag partiet framför personen, och jag skiter fullständigt i vad Clintons dotras bröllop bellade), även om jag har klart mindre tro på det än på en övervägande socialdemokratisk seger i det nästkommande valet i Sverige 2018.

Går till gymmet och försöker starta dagen som vanligt i alla fall, för att inte alldeles gräva ned mig i sorg och oro.


Sov i den här T-shirten inatt.