Jag handlar nästan alla mina kläder online. Helst i Zalandoappen.
Jeans köper jag i USA, underkläder på victoriassecret.com och skor på Footway.se. Någon gång ibland, när jag behöver en ny stickad tröja, besöker jag ZARA’s barnavdelning.

För några dagar sedan noterade jag dock att mer eller mindre alla mina T-shirts från förra sommaren så att säga sjöng på sista versen, var noppiga och allmänt urtvättade, så jag stuvade ned dem i en påse och tog med dem till H&M, som återvinner textiler (oklart hur) och skänker inlämnaren en rabattlapp.

Sedan gick jag till H&M-basics-hörnet och valde fem svarta T-shirts á 49 kronor i storlek S, och återvände till kassan.

På vägen passerade jag så: Den Perfekta Klänningen.

I exakt den marinblå nyans som är min favoritfärg, lagom lång för ett bekvämt och oberoende rörelsemönster, och helt fri från volanger, spets, rosetter och annat trams som ofta hemsöker kvinnokläder.

”Excalibur” flämtade jag, tog med mig storlek 38 till provrummet, ålade mig i plagget av 96% polyester och konstaterade att det sa klick.

Jag ville ha just den här klänningen.

Men det fanns, vid närmare eftertanke, ett problem.

Jag har en tämligen normal kvinnokropp.
Den är 172,5 centimeter lång, frisk och ganska stark, utan några som helst smärtor eller åkommor värre än lite huvudvärk då och då.
Denna kvinnokropp har en insida, bestående av bland annat hjärta, lever, lungor, magsäck, tarmar, livmoder och äggstockar.
Det finns till och med en och en halv njure alldeles under skinnet på mig.

Jag är ganska nöjd med det, nästan jämt.

Men den där kroppen blir tämligen uttittad, just i egenskap av frisk och stark kvinnokropp. Liksom detaljstuderad och kommenterad, inte bara av män.
Inget tillfälligt extrakilo undgår den indirekta omgivningens uppmärksamhet, minsta förändring eller nytt klädesplagg närstuderas och kommenteras, ofta i all välmening.
Och den där kroppen vill ha utrymme ibland.
En gång i månaden behöver kvinnodelarna expandera för att hantera min för mig ännu ointressanta fertilitet, och dagligen arbetar matspjälkningssystemet för att säkra min energiförsörjning.
Då sväller magen.

Och om man är kvinna, och blir sedd med svälld mage, till exempel för att man bär en tight klänning, tror folk saker.

De tar sig friheten att missta en menssvullnad eller en pastalunch för en graviditet.

Det har hänt mig flera gånger, senast för några veckor sedan (trots att jag var jeans-och-tshirt-klädd!) och jag finner det så förbannat ohyfsat utöver djupt sårande.

Och just därför, när jag stod där i provrummet på
H&M och tänkte att ”nä vafan, den är snygg, men om jag glömmer att stå och gå rätt, missar att hålla in magen en enda sekund, kommer någon att upplåta sin sittplats åt mig på bussen i den uppriktiga tron att jag är på smällen” bestämde jag mig för att köpa den där klänningen.
Och bära den med stolthet.

Här kommer jag, liksom, ingen hysterisk ortorektiker med hormonrubbningar, utan en välväxt och mätt ägare till min egen kropp och samtliga beslut rörande min klädsel.

Det fyllde mig med ett sådant trots, en sådan väl underbyggd ilska mot tidigare konstigheter jag har fått höra om min kropp och andras kroppar, att jag mer eller mindre började hoppas att någon skulle göra bort sig genom att säga något.

-Är du gravid, EvaEmma?
-Nej, min mage ser ut så här. Har du aldrig sett en oretuscherad kvinna på så här nära håll förut?

För jag gillar min nya klänning jättemycket. Och det är min ensak, precis som min vikt, min mages form och allt annat som det kan vara kul för utomstående att glo på och hålla möten kring.

Det funkar fint så länge man kan prata på utandning och står med axlarna lite vridna från höfterna.

Men sedan behöver man inhalera lite syre…