Igår led jag lite självupptagna konstnärskval och lät parkera mig själv framför Brandbilen som försvann, en av de äldre Beck-filmerna som håller sig mer i linje med Sjöwall och Wahlöös böcker än de nyare.

Den börjar med att en narkotikahandlares hus sprängs, och fortsätter med en mycket osmaklig men lite komisk nakenscen innan den verkliga krimstoryn kommer igång, och jag blev uppiggad av det där konstnärliga greppet med melankolisk stråkmusik som en symbol för huvudpersonens ensamma tankar, tilltalades av det ålderdomliga språket på den fiktiva polisstationen.

Överväger att se Polis Polis Potatismos idag, medan jag snor ihop lite text och svarar på mejl, sedan göra projekt av att se alla Beck-filmer med Gösta Ekman i tur och ordning, precis som jag en gång läste alla böckerna med stigande fascination för persongalleriet.