-Men EvaEmma, tränar du ingenting längre? utbrast en bekant innan det mer naturliga, hälsningsordet ”hej”, när hon såg mig för första gången på ungefär fyra månader för ett tag sedan.

Och jag, ställd och överrumplad av hennes taktlöshet som jag blev, redogjorde uppriktigt för att nej, på grund av tidsbrist gymmar jag inte lika regelbundet som förut.
(Men den dagliga milen, tennisen och en del annat upprätthåller jag i normal frekvens, thänk jo very much din lata dietfixerade kossa, sa jag inte.)

Strax senare frågade en annan bekant, som förvisso, till hens försvar, såg mig äta en chokladkaka ganska tidigt på morgonen, om jag är gravid.
-Nä, bara hungrig.

Och som om det inte var nog frågade en tämligen nära kompis samma sak med anledning av min nya pushup-bh.

Så tydligen har jag väl gått upp några kilo på sistone.

Väger mig aldrig, och har inte noterat att mina kläder sitter stramare, men eftersom tre personer har haft ohövligheten att kommentera min kropp på det där sättet är jag nu högst medveten, vrider mig en extra gång framför spegeln innan jag väljer kläder på morgonen.

Jag antar att jag borde hålla de föräldrar och andra vuxna som inte närvarade och tog ansvar i de tre ohövliga personernas uppfostran ansvariga, men närmast till hands ligger ändå att förakta de tre personerna själva och deras brist på social kompetens.

Det är alltid fel att kommentera någons vikt, och ännu mer fel att ifrågasätta något så otroligt privat som någons livmoder.
(Min sväller alltid i samband med mens, så då brukar jag gömma mig i stora kläder, för att undvika att någon drar konstiga slutsatser.)

Skulle aldrig bete mig på det där sättet själv, och det är väl vad som får duga som hämnd, att jag är en bättre människa.
Men jag önskar, innerst inne, att jag kunde sänka mig några nivåer och kommentera tillbaka, klippa till lika hårt på attackerarens utseende, förhoppningsvis träffa en svag punkt i ordens rätta bemärkelse, tillrättavisa och straffa.

Tänker dock att hur fan skulle världen se ut då, om ingen av oss höll sig för god för sådant där trams, och så klickar jag fram ”Jag är bättre än dig” i min playlist en gång till.

”Alla har så mycket att säga när du inte har råd att lyssna… Varje gång jag hör er blir mitt hjärta kallt…”

58 kilo är ordinarie maxvikt, så jag antar att jag har passerat sextio nu, och att det bara gick mig förbi, ingen annan. Men jag anser ändå att det är min högst personliga ensak.