En vinter för ungefär ett halvt decennium sedan arbetade jag på en PR-byrå som skickade mig till en enslig fjälltopp för att hjälpa en turistanläggning med sökordsoptimering och sociala medier.

Jag tror inte att någon av er kan föreställa er vilken avbytarbänksposition det kändes som efter några mycket kalla veckor bland förbittrade säsongsjobbare och en starkt ifrågasättande läsekrets.

Så här i efterhand försöker jag tänka på hur det hela finansierade delar av mina universitetsstudier och att det säkert var nyttigt för konstnärssjälen i mig att frysa och lida lite, men det främsta bestående minnet från den tiden är ändå att någon stal mitt usb-minne från mitt skrivbord under en mycket kort obevakad tidsrymd.

Det hade formen av ett litet dockansikte och innehöll utöver blandade anteckningar och halvhjärtat påbörjade projekt ett första utkast till en mycket sorglig och tungsint roman.

Möjligen var det manuset av precis lika låg standard som flertalet andra jag har slitit med genom åren, men det kan också hända att det var något bättre.

När tanken på det håller mig vaken i de bleka gryningstimmarna numera antar dock texten mytiska proportioner, och jag grämer mig enormt över förlusten, gnisslar tänder över att någon på det av allt att döma överbemannade och ineffektiva kontoret (jag var ju inte där i egenskap av personalvetare, men man ser ju vad man ser) snodde min jättegulliga, Stockholmsimporterade usb-sticka innehållande det som kunde ha blivit en riktig bestseller.

Efterlyser således härmed, helt utan gamla agg (vad fan, jag kan förstå om man gärna hånar och motarbetar en blond tjej som tycks försörja sig på att ta selfies om man själv sliter för brödfödan med vad man själv tror är långt mer ansträngande) min försvunna usb-sticka.

OM någon som vistades på den där fjällorten vid samma tidpunkt ”råkade få med sig” min usb-sticka ”av misstag” och av någon anledning sedan har råkat hålla fast i den under mer än fem år ombedes hen sända den till mig.

Det går bra att göra det anonymt genom gemensamma bekanta, och hittelön i form av omedelbar syndernas förlåtelse och bättre kharma utlovas.

Det KAN ju faktiskt också ha varit så att jag bara trodde att jag hade lagt ifrån mig det saknade objektet på skrivbordet innan jag gick ut för att tala i telefonen, att jag EGENTLIGEN tappade det någonstans där någon råkade hitta det långt senare utan att ha en aning om att det var mitt.

Så KAN det ju faktiskt ha varit, och i vilket fall som helst kan vi säga att det var så, om det kommer till rätta igen.

Allt för att jag ska få se om den där texten (starkt influerad av Majgull Axelssons ”Is och vatten, vatten och is” om jag minns rätt) verkligen håller den standard jag inbillar mig så här i efterhand.

(Högst sannolikt är dock nya boken Tebbes Trubbel klart bättre, eftersom jag är äldre och visare nu, aldrig skulle komma på tanken att åka rakt ut på hälleberget en hel vinter för att isolera mig med bloggstatistik och kommentarsmoderering som enda sällskap, och därmed av allt att döma är en smartare textare med bättre omdöme och säkrare verklighetsförankring.)

  
Jag i min Canada Goose-jacka på den ensliga fjälltoppen när det begav sig.

Jag jobbade 24 timmar om dygnet för att prestera ett så bra resultat som möjligt, och det var kallt, så kallt…